fredag 30 november 2012

Life is lived off-line

Feeling vulnerability, uncertainty, stress and a sense of emptiness is part and parcel of being a human. Admitting your own shortcomings and trying to learn from your mistakes is strength and a great gift. Openness to the outside world beyond your social sphere and sharing your challenges in life to others in a forum like a blog is currently seen as a normal procedure.


I have also been talking about “sharing is loving” or so. I only wonder where this telling instinct comes from. The very existence of language has formed our lives and given us structures and institutions that are peculiar to human-beings. Our sophistication is not solely dependent on linguistic, rational thinking and planning but our curiosity and restlessness.

Hoping for a better tomorrow is what drives us all. Sharing each other’s journey in the bumpy road of life is probably the most human thing to do. It gives us magnanimous recognition from other fellow citizens and a sense of communality in a way. Confidence among people is always built on words that are materialized in actions.

The ups and downs of modern life and the rapid changing of information technology put us under pressure 24/7. We are always “online” these days and the “off-line” life is not recommended. I do not embrace this development wholeheartedly as I do not think it suits us all well. I do not think either that we have the need to be online all the time.

It is in our imaginations that we feel that “the world goes down” if I do not check my email, facebook, sms etc. Now. Life is lived off the line. Let us keep ourselves away from the wire at least most of the times. We are actually the cause of our vulnerability sometimes.

tisdag 20 november 2012

Freudiansk frid och fröjd?

Sigmund Freud föddes den 6 maj 1856 i Freiberg, Österrike och dog 1936. Hans banbrytande analys av människan som utgått från hans egen barndom, är fortfarande aktuell. Fritänkandet och förmågan att analysera och reflektera/planera sägs vara kännetecknande för människan. Att analysera vår barndom och ifrågasätta vilka vi är och försöka att förstå oss på varför vi har gjort de val vi har gjort och beteer oss som vi gör , förutsätter en viss psykologiserande.


Selektiva minnen och endimensionella förklaringar av ens personlighet , gagnar inte ,på intet sätt, den komplexa människan i hennes strävan att berättiga sin blotta existens. Freidrich Nietzche menar att allt som en människa visar utåt föranleder frågan: Vad är hon ute efter att dölja. Ärlighet och autenticitet krävs i berättelsen av vår barndom. Frågan är dock hur mycket av dessa berättelser är äkta händelser eller efterhands konstruktioner som fyller en viss funktion av självhävdelse.

Fragmenterade minnen och diffusa bilder av det förflutna förföljer oss hela livet. Freuds självanalys och introspektion betonade vikten av att vända inåt. Sök inte utanför dig själv! Vänd dig inåt; i den inre människan dväljs sanningen. Samvetsrannsakan och självbiografi kännetecknar introspektion och inriktar blickarna mot det dunkel som omger medvetandets ljus. Självanalys strävar efter att i nattsidans inre verklighet upptäcka grundvalarna till det som framkommer i dagsljusets värld.

Vad gör sexualldriften och dödslängtan/dödskräcken med oss människor? Kan allt mänskligt beteende förklaras utifrån den hämmade sexualldriften i barndomen och föräldrarnas förhållningssätt gentemot oss under de tidiga åren av livet?

Freud hade upplevt en hel del sorg under sitt liv och den tragiska tillvaron hade satt sitt spår i hela hans liv. Han var oftast mycket pessimistisk i sin syn på tillvaron.Hans pessimism kan ha tilltagit tiden efter första världskriget . Dödsdriften var också uppenbar i hans skrifter. Han skrev förljande om människan:

”Människan är frestad att tillfredställa sitt aggressionsbehov på sina medmänniskors bekostnad, att tillgodogöra sig deras arbetsmöda utan vederlag, att utnyttja dem sexuellt utan deras samtycke, att tillägna sig deras ägodelar, att fördmjuka dem, att tillfoga dem lidanden, att göra dem till martyrer och att döda dem. Homo homini lupus: vem skulle i ljuset av livets och historiens alla läxor våga bestrida detta ordspråk?”

Vi är många som vill bestrida detta ordspråk och vägra att tro att människan är född ond vars öden är förutbestämd. Det determinstiska synsättet ger upphov till känslan av uppgivenhet och likgiltighet. Människan är en produkt av sin miljö, brukar det sägas. Den långsiktiga inverkan av den miljö som vi växte upp, i kombination med det genetiska arvet gör oss till de människor vi blir beroende på de val som görs i livet.

Min grundmurade förhållning är dock som J.P. sartre uttryckte det väl: existensialism är humanism! Vi är inte alltid offer till omständigheterna utan möjligheter att agera och reagera mot omvärldens ondska. Jag känner, tror, tycker och tänker, alltså, existerar jag på heltid. Jag är en god människa i den mån jag tillåts vara min egen herre i en värld av orättivisor och försöker att göra något åt den hemska situationen. Vilka medel som tillåts i denna strävan är dock en annan fråga.

söndag 11 november 2012

Jag såg Karin Boye och Gunnar Ekelöf på Afrikas horn, i Art Decco staden Asmara, Eritrea.

I Karin Boyes Samlade Dikter står följande beskrivning (på omslaget) av denna geniala poet och människa:

”Karin Boye (1900-1941) är en av den svenska 1900- talslitteraturens främsta lyriker. Hon ger en intensiv och originell tolkning åt det inre livets konflikter eller stämningar av befrielse. Hennes lyrik har med sitt äkthetskrav behållit sin livskraft, stark och uppfordrande talar hennes röst till oss.”

Jag kunde inte ha sagt det bättre. Karin Boye är för mig den bästa svenska som funnits på denna jord. Det är alltid tråkigt att folk av hennes dignitet inte finns med oss. Blott 41 år fick hon vara. Livets konflikter och motsättningar fascinerar mig. Det paradoxala beteendet i människan och hennes sårbarhet beskrivs bäst i Boyes dikter.

I Härdarna från 1927 skriver hon så här:

I Rörelse

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd –
Men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlig rast,
Där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
Blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, byt upp!Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

Gunnar Ekelöf är en annan svensk geni som jag hör läsa sina dikter här i Asmara nästan varje dag.Jag har honom på min dator. Det är alltid befriande och rörande att höra honom. Det svenska språket känns hemma när jag hör Gunnar. Männsikan finns ju genom språket. Gunnar säger:

En värld är varje människa,
Befolkad av blinda varelser
I dunkelt uppror mot jaget
Konungen som härskar över dem.

I Varje själ är tusen själar
Fångna, i varje värld är tusen
Världar dolda och dessa blinda,
Dessa undrevärldar är verkliga
Och levande, fast ofullgångna,
Så sant som jag är verklig.
Och vi konungar och furstar av
Tusen möjliga inom oss är
Själva undersåtar, fångna själva

I någon större varelse,
Vars jag och väsen vi lika lite
Fattar som vår överman sin överman.
Av deras död och kärlek
Har våra egna känslor fått en färgton!!!

Det finns mycket att förundras över här i världen men som min bortgångne vän och Poet Jan Kucinicki (i vin och poesi) brukade säga :

Det är enkelt att leva,
Men det är ännu enklare
att uppleva en dag än
att skriva en dikt.

Jag vet att den svenska vintern är på frammarsch nu och kylan och mörkret håller på att få ett starkt grepp om det avlånga landet i utkanten av Europa. Jag rekommenderar därför Augustinus (354-430) en av västerlandets mest inflytersika teologer. Han uppmannar oss oavsett väderlek:

”Människorna, gå ut att beundra höga berg,
Havets väldiga vågor,
Flodernas breda strömmar,
Oceanens vida krets och
Stjärnornas kretslopp –
Och gå förbi sig själv.”





Down with material consumerism!

I actually do not know how many people follow my blog on a regular basis or read it at all. I just presume from my own reality and try to make sense of my life here in Eritrea. People say that life ends when you stop dreaming, hope ends when you stop believing, love ends when you stop caring, and friendship ends when you stop sharing. That is why I usually say Sharing is loving. I feel good about telling others who exist virtually or are real friends what I experience. I do not write for the sake of writing but to soften my heart and mind.

My way of life is writing - “Mi manera de vivir es escribir!” is what the Nobel Prize winner in literature Mario Vargas Llosa said once upon a time. I feel the same at times. This blog is just a forum for my reflections of the current situation. I am still in a period of transition and do not want to be lost in the implementation of my dream to settle down here and have a normal life.

I have my ups and downs as anyone else but have made up my mind not to let the challenges of everyday life to harden me. It is better to be humble and allow things to have their natural course. I have not started working as yet and spend most of my time reading, writing and consuming media critically. I have applied for some jobs and still waiting for the “verdict”. I have also my own plans of writing a book or two and translating some great works to Tigrigna and Amaringa.

I feel on the top of the world when I write and feel privileged to live like I do right now. The weather is amazing here, the sun shines everyday and we have around 25-30 degrees in Asmara on a daily basis. It is much warmer around the coast and the port towns of Assab and Massawa where it could get up to 45-50 degrees summer time. It is a “winter season” there currently and the temperature is only around 33 degrees.

I study Arabic in the evenings and travel within Eritrea sometimes and make participatory observations as a philosophical anthropologist to understand the country. I could have been in Ecuador with my wife Rahel this week but refrained from travelling because I did not feel comfortable in spending thousands of dollars just for a week. She is attending a conference organized by the world federation of democratic youth (WFDY).

I have been offered a job at a social science college in Adi Keih which is almost 4 hours drive from the capital Asmara but I am not keen to move out from Asmara at this moment even if it would be great to teach anthropology there. I am not ready for Adi Keih for the time being and shall find something else here in the capital instead.

I hope that my economic situation would not deteriorate and I shall be able to realize my full potential in this country. Economic hardships in one´s own country should not lead to migration. It is said: “Necessity is the mother of invention” and temporary socio-economic setbacks are not going to be detrimental of the future.

I am not a fan of material consumerism and accumulation. I saw a nice program on the stream on Aljazeera about this theme. Somebody, who is a film director from Hollywood, said in the program that the simple life is the high life. Serving a community and working for a cause which is beyond oneself is the best source of happiness.

Love and sense of belonging are the most important factors for a happy life. It might be difficult to abandon consumerism entirely but questioning its magnitude and trying to share with others who are less privileged could be a step in the right direction. There is nothing wrong in consuming books, music or film for that matter but too much of everything is not good for anyone.

Success can not and should not be measured in terms of material wealth and ownership of the biggest house, the best car or the latest Iphone. We all know the fact that the need to consume is the result of a void people feel internally and consumption has been seen as a way out of that emptiness. This attempt has failed and an ever increasing of the world population is becoming ecologically conscious citizens who question the status quo and the despotism of consumerism.

I am not who I am because of my consumption but my sense of communality and endeavors to make a positive difference in peoples´ lives. Desmond Tutu says: “we are because we belong”. We belong to some groups for some reasons like ethnical, racial, religious, professional, educational, sexual preferences, etc.

But this sort of belonging is not what humanity needs in the 21st century. I advocate for a kind of belonging that transcends the “tribal” and “primitive” form of identification and embraces the human race as one.

A Fanonian phenomenon of cosmopolitan citizenship for social justice on a global scale. Equal rights and opportunities to all engender freedom and responsibility.

What we demand is a sense of ownership in issues that determine our fate. We want to be the masters of our own destiny from Georgetown in Guyana to Freetown in Sierra Leone.