En av mina anonyma läsare frågade mig nyligen vad som fick mig att flytta hit till Eritrea, vad jag gör här nu och hur det senaste året i detta land har varit. Även om jag har berört dessa frågor i mina blogginlägg vid flera tillfällen tidigare, känner jag ändå att det kanske är dags att sammanfatta min tid och tillvaro i Eritrea. Iförrgår söndagen den 5 maj var påskdagen här i Eritrea och jag var i Adi Gombolo för att fira den med min kusin och hennes pappa. Jag fick erfara en taxi vars främre hjul pajade, en överfull minibuss och ett slagsmål på en kort färd inom Asmara innan jag fick åka till landsbygden.
Jag har varit här i Eritrea sedan den 1 januari 2012 med ett undantag för ett par månaders (april/maj 2012) vistelse i Sverige. Jag hade precis fyllt 40 år i september 2011 och varit i Sverige i knappt 22 år när jag fattade mitt beslut att röra på mig och börja om i ett annat land på nytt. Jag ville inte fastna i en situation av moment 22 och en överväldigande känsla av limbo och stagnation på alla sätt och vis. Alternativet var att fortsätta arbeta som jobbcoach i Lund och föra ett tryggt liv men tråkigt och förutsägbart på alla fronter. Jag hade gjort allt jag velat göra i Sverige förutom att gifta mig och skaffa körkort/barn .
Jag ville aldrig göra dessa saker i Svea av någon anledning men jag var inte beredd för det heller. Jag hade kunnat flytta till vilket annat land som helst, Ödet ville dock att det skulle bli Eritrea men det hade lika gärna varit Peru eller Brasilien.
Under det senaste året här i Eritrea har jag hunnit gifta mig, lära mig lite arabiska, arbetat som antropolog, håller på att ta körkort, rest runt om i landet, träffat de flesta av mina släktingar och många andra spännande människor. Jag har också lärt mig mycket om Eritrea och dess befolkning genom min frilans forskning om nationbyggandet. Vad är det som håller ett land ihop? Värderingar, kultur, krig o.s.v. är en av mina frågor. Jag bedriver den här forskningen i samaebete med centret for dokumentation och forskning här i Asmara och detta är ett långvarigt projekt som kommer att ta rätt lång tid. Jag kommer bl.a. att iresa runt om i landet och ntervjua folk från alla nio etniska grupper om nationell identitet och dylikt.
Nationbyggandet bort om den föreställda gemenskapen, fascinerar mig. Året har gått väldigt snabbt och jag ångrar inte att jag har flyttat hit, inte det minsta. Det innebär dock inte att jag inte haft mina tvivel och bekymmer under tiden men jag ser inte exilen som den enda lösningen för mitt sökande.
Känslan av främligskap finns naturlitgtsvis kvar hos mig även här i Eritrea eftersom jag sticker ut även här. Omgivningen förstår inte vad jag gör här då många ungdomar vill härifrån och ”normen” är att flytta till väst och inte tvärtom. Jag har bestämt mig att stanna kvar här i Eritrea åtminståne till slutet på 2013 och se vad som händer. Brasilien och Peru lockar mig fortfarande men jag är nog klar med Europa för tillfället. Att vistas i Sverige någon gång under våren och sommaren är dock inte något fel på heller.
Jag har också haft massor av besvikelser, frustrationer och spänningar under denna tid. Äktenskap som institution är inte min melodi men det finns för och nackdelar med det som allting annat här i livet. Situationen här i Eritrea är väldigt speciell med ett krigstillstånd och majoriteten av männen i armén.
Detta tillstånd självklart påverkar alla individer och jag är ingen undantag eftersom de flesta av mina släktingar och nära vänner befinner sig i den här situationen som inte verkar ta slut inom en överskådlig framtid så länge konflikten med Etiopien inte är löst. Etiopiska soldater ockuperar fortfarande suveränt Eritreanskt territorium trots den internationella gränskommisionen bestämt var gränsen skulle gå länderna emellan för mer är ett decenium sedan.
Det är väldigt tärande och krävande omständighet som kostar nationen mycket i form av tid, ekonomi och energi. Abnormaliteten i tillståndet är absurd och jag kan inte sluta att fråga mig hur länge ett land kan stå ut med ett sådant tillstånd som är varken fred eller krig. Det så kallade internationella samfundet verkar inte bryr sig särskilt mycket om denna pågående konflikt och har istället tagit Etiopiens sida.
Det som fick mig att flytta från Sverige var bl.a. avsaknad av känslan av tillhörighet i det samhället. Jag tröttnade på att alltid sticka ut och behöva berättiga min blotta närvaro trots att jag hade bott där i 22 år och pratar bättre Svenska än drottningen. Jag kände aldrig mig hemma. Jag var en rastlös själ som alltid sökte och reste till över 50 länder. Folk frågade mig ständigt varifrån jag kom istället för vart jag var på väg.
Jag är född och uppvuxen i Addis Ababa , Etiopien och bodde där tills jag flyttade till Svea vid 18 års ålder. Jag hade därför fått nog av exilen. Jag kan inte säga att min rastlöshet har slutat ännu men det faktum att jag nu inte har lämnat Eritrea på snart ett år , bör tyda på att något håller på att hända mig.
Livet här i Eritrea skiljer sig markant från Sverige. Jag är väldigt nyfiken person av naturen och gillar att prata med folk som jag springer på gatan eller bussen. Eritreaner är glada för att prata och jag njuter av alla mina samtal med mina landsmän som alltid kämpar för att klara av vardagen.
Livets grundpelare är nog brölopp och begravningar i detta land förutom den oväderliga innebörden av att ha eget land som fortfarande är på sin vakt för att hålla fienden på avstånd . Familjen och släkten betyder nästan allt. Denna grundmurade filosofi präglar allas liv här i landet.
Livet levs på vägen mellan,till och ifrån samt inför/under begravningar och brölopp. Att gå på begravningar eller brölopp förekommer väldigt ofta här i Eritrea. En kusin till mig dog för några veckor sedan och hundratals människor kom till begravningen i Emboito. Nu på lördag kommer en god vän till mig att gifta sig och jag är en av hans tre bästa män på bröloppet. Hundratals människor förväntas komma då. Livet får en helt annan dimension i denna del av världen där socialisering vid alla möjliga tillfällen är ett måste. Ett paradis för en filosoferande antropolog med andra ord.
Livet knallar och går här i Eritrea i övrigt och jag har inte fått ett regelbundet arbete ännu men har fullt upp med min egen forskning och andra aktiviteter. Solen skiner varje dag och det är inte så mycket att klaga på väderleksfronten.Det finns dock mycket annat som skulle kunna bli bättre, inte minst det socio-ekonomiska och politiska läget i landet som påminner om det kalla kriget.Etiopiens vägran att acceptera en rättslig och fredlig lösning på konflikten är en av anledningarna till status quo i Eritrea.
De ständiga el och vatten avbrotten och massa andra praktiska problemen är påfrestandeoch frustrerande men lärorikt på samma gång.Den orättvist införda ekonomiska sanktionen mot Eritrea som FN låg bakom, har bara bidragit till förstärka folkets beslutsamhet att hålla ihop.
Livet får ett helt annat perspektiv och en annan dimension i denna del av världen där ingenting kan tas för givet. Jag blev attackerad av en hund för några veckor sedan och fick springa i hela tre dagar för att hitta anti-rabbies sprutor på olika sjukhus och apotek.
Jag har varit här rätt länge nu och börjar känna mig hemmastadd men jag saknar Sverige också. Jobbmöjligheterna är fortfarande väldigt begränsade här i Eritrea. Jag fick ett erbjudande att arbeta som lärare på en högskola i Adi Keih i september förra året men jag var inte beredd på att flytta dit då. Lönen motsvarade inte ens hälften av den hyra som vi betalar här i Asmara.
Jag hade hellre arbetat vid Mai Nefih som ligger nära huvudstaden men den möjlighten finns inte kvar då alla samhällsvetenskapliga ämnen ska ha förflyttats till Adi Keih.Jag har sökt ett par intressant arbeten på Unicef i dagarna och hoppas på att få ett av dem.
Problemet med alla arbeten som jag hittills sökt här i Eritrea men inte fått, har varit att man kräver att jag har gjort militärtjänsten och avslutat min nationell service vilket jag inte kan ha gjort eftersom jag har vistats utanför landet.
2 % skatten som jag betalade under min tid i Sverige, är tänkt att motsvara nationell service men det verkar dock inte ha lika tygnd som den allmänna värnplikten inne i landet. Det är en situation av moment 22 för min del och jag vet inte hur jag kan ta mig ut ur den.
Jag hade fått ett löfte om att arbeta som lärare i ”sociologi av utbildning” på ett privat institut som heter SMAP här i Asmara från och med nästa månad juni men skolan har helt plötsligt ändrat sig nu och säger att man inte är beredd på det för tillfället. Ännu en svag ursäkt och anledning till att inte gå vidare med planerna, har jag fått från skolan men jag har ingen som helst förståelse för självcensureringen som är självförvållad.
Mina förväntningar och förhoppningar på Eritrea är fortfarande höga. Den som väntar på något gott, väntar aldrig för länge. Hoppet är det sista som överger människan. Det finns alltid ett lärorikt liv bortom den omedelbara frustruationen och besvikelsen som präglat mitt liv.
Jag försöker dock att göra två saker som jag aldrig ville göra i Sverige: att ta körkort och skaffa barn. Det går framåt på båda ambitionerna . Om allt går som det ska, så borde jag ha både körkort och barn under det här året. Det är bara Gud som vet vad som händer därefter. Detta om detta!!!