Bara Eritreas folk kan rädda Eritrea

Startsidan / Debatt / Debattämnen / Världen 2015-11-16

 Jag förnekar inte det faktum att Eritrea inte är någon rättsstat. Landet har inte ens ett eget parlament. Vanessa Berhe, och många andra i oppositionen, är dock väldigt bra på att förvränga verkligheten och skildra Eritrea ensidigt. 

Regimvänliga är inte heller så mycket bättre när det gäller ensidigheten.

Det är som Chimamanda Adiche säger, det inte finns enbart en berättelse om en världsdel eller ett land. 

Eritrea är ett mångfacetterat land och verkligheten är mer komplex än Berhe försöker göra gällande. Jag är en av de få som kritiserade den eritreanska regimen redan 1997, då jag varnade för den annalkande diktaturen i tidskriften New African: ”Afewerki, no champion of democracy. ”

Jag själv bodde i Eritrea så sent som 2012-2013 och vet vad jag pratar om. Det finns åtminstone sex högskolor i Eritrea, även om kvalitén på dessa kan diskuteras. Vanessa Berhe nämner aldrig konflikten med Etiopien som gjort att Eritrea befinner sig i ett krigstillstånd och därav militärtjänstgöringen sedan 1998.

Det är lätt att skylla allt på regimen i Asmara men man måste också ha det geopolitiska, historiska och holistiska perspektivet i sin analys. Eritreas existens har alltid varit i fara.

Att fortsätta stigmatisera eritreaner som offer för omständigheterna och som ett folk som inte kan göra något åt situationen, gagnar ingen. Den koloniala mentaliteten härskar fortfarande i världen och Berhe verkar tro att räddningen kommer från väst. Men Västvärldens ”räddande ängel-komplex” behöver dekonstrueras. Lösningen på Eritreas problem finns självklart hos det eritreanska folket.

Migrationverkets bild av Eritrea stämmer inte mer verkligheten..

DEBATT. En av de största grupperna som får asyl i Sverige just nu är eritreaner. Trots det finns det ingen debatt kring varför så många söker sig hit.

Eritrea beskrivs i västerländsk media som en grym diktatur, Afrikas svar på Nordkorea. Men det krävs en mer nyanserad bild för att förstå den komplexa situationen i landet. Eritrea har mer gemensamt med Kuba – även om det inte heller är något smickrande sällskap rent politiskt.

FN publicerade nyligen en rapport om mänskliga rättigheter i landet där det bland annat står: ”Kritik mot regimen tolereras inte, det finns ett utbrett angivarsystem. Godtyckliga arresteringar, tortyr och avrättningar är vanligt förekommande.  Sexuellt våld mot kvinnliga soldater förekommer i stor omfattning.”

Även om rapporten har kritiserats hårt av regimvänliga för att enbart bygga på intervjuer med exileritreaner, så är trovärdigheten hög. Ingen kan förneka förekomsten av kränkningar och ett underskott av demokrati i kölvattnet av konflikten med Etiopien. Det är dock helt fel att tro att alla eritreaner är förföljda.

Situationen i Eritrea har inte försämrats under den senaste tiden. Det pågår varken krig eller etniska konflikter även om det råder ett krigstillstånd på grund av gränskonflikten med Etiopien.

Samtidigt har läget blivit bättre på vissa områden, till exempel ekonomin tack vare guldfyndigheterna. Begränsning av den militära och nationella tjänstgöringen till 18 månader, som den var tänkt från början, diskuteras också av regimen just nu vilket i sig är ett stort framsteg. En ny författning håller på att utarbetas och ska vara klar 2018. Det återstår dock att se om dessa löften infrias.

Trots det har antalet eritreaner som kommer till Sverige ökat markant. Detta har i huvudsak att göra med Sveriges och EU:s förhållningssätt till Eritrea.

Den enskilt största orsaken är att människor uppmuntras att lämna Eritrea av oppositionella – och att västerländska regeringar lovar permanent uppehållstillstånd. I Sverige får eritreaner sedan 2014 permanent uppehållstillstånd, efter beslut från Migrationsverket.

Resultatet har blivit att regimen sitter säkrare än någonsin då alla regimkritiker och ungdomar lämnar landet. Eritrea dräneras på sin bästa resurs, dess befolkning.

Det är framför allt avsaknaden av framtidstro som får människor att fly men långtifrån alla eritreaner har skyddsbehov. De socioekonomiska och politiska begränsningar som finns i landet är inte unika för Eritrea utan många ungdomar i utvecklingsländer genomgår liknande umbäranden, till exempel i Sydsudan, Jemen, Somalia och Nordkorea.

Under 2014 kom nästan 18 000 eritreaner till Sverige och siffran kommer att öka i år, efter Migrationsverkets beslut att alla eritreaner har skyddsbehov.

Jag håller inte med i den bedömningen. Beslutet har lett till att ungdomar hoppar av skolan och med livet som insats beger sig till Sverige. Tonåringar omfattas inte av den obligatoriska militära eller nationella tjänstgöringen men antalet ensamkommande barn från Eritrea är trots det större än någonsin.

Svenska myndigheter skjuter sig själva i foten och ropar sedan på hjälp. Det är ett väldigt märkligt beteende.

Den eritreanska regeringen är självklart huvudansvarig för befolkningens lidande, den har misslyckats med att leda landet i rätt inriktning. Presidenten har inte lyckats bli en statsman utan fortsätter styra landet med järnhand.

Men vi eritreaner måste gå i bräschen och lyfta frågan om varför vi flyr från diktaturen i Eritrea och ser exilen som en lösning i stället för att arbeta för en bättre framtid i landet.

Den långsiktiga och varaktiga lösningen finns hos oss själva vid Röda havet och inte vid Medelhavet eller Östersjön.