Han påminner om någon storartad filosof eller författare: Franz Kafka, Frantz Fannon,Jean-Paul Sartre och Simon De Beauvoir.o.s.v.
Han är också jätte ödmjuk men fortsätter att fascineras av människan och hennes livsvillkor.
" Det är en absurd och ogripbar värld, tillvaron är som en labyrint ur vilken människan inte finner någon utväg."
Så kände Kafka en gång i tiden.
Kwame Touré känner igen sig i ensamhetens labyrint gentemot den stora världen han inte kan träda ur frivilligt. Han kommer att vara tillfreds först när Tourialismen härskar i världen.
Jag måste dock först finna min plats i det kollektiva tillståndet och den allmänna förvirringen utan att göra avkall på individualismen ,går det???
"Individens räddning ligger inte i att understryka sin särart utan i att så intensivt som möjligt förverkliga sin allmängiltighet." Simone De Beauvoir.
Måste jag prestera för att fullkomligt bli en godtagbar människa? Är jag endast summan av min prestation? Måste man ha ett mål i livet?
Jag har dessvärre enbart frågorna.
Utmaningarna för tänkande människor är många men ett känslosamt handlande löser inte någonting.
Det känns som vi lever i mardrömmar för tillfället. Verkligheten överträffar våra värsta farhågor.
Jag vill inte bli handlingsförlamad och leva i någon form av likgiltighet. Jag vill tro på människans förmåga att åstadkomma förändringar både på kort och lång sikt.
Jag har dock inga bra känslor för världen just nu.