Afrika finns inte mer än Europa...

”Sov, ty du har skänkt ditt hjärtas håvor. Må freden vagga din sömn! Jag vet ej vilken tid det var, jag förväxlar alltid nuet och det förgångna liksom jag blandar samman livet och döden – en bro av ömhet förenar dem.”

Så skriver Senegals förste president Léopold Sédar Senghor. Jag känner ungefär på samma sätt när jag nu reflekterar över Afrikas framtid och förflutna.
Bilden av Afrika och Afrikaner i Svensk media har inte nyanserats sedan kolonialtiden. Allmänhetens uppfattning av den så kallade ”mörka kontinenten” är fortfarande befriad från all form av intelligens.

Nu pratar man om ”det nya Afrika” som växer och håller på att ta plats i världsekonomin.
Det entydiga och endimensionella synsättet av den Afrikanska kontinenten även nu Anno 2011 är beklämmande.

Många uppfattar denna kontinent som ett stort land som präglas av svält och inbördeskrig. Ibland känns det som alla har rätt att definiera befolkningen i denna världsdel vars resurser/land står till allas förfogande då man fortfarande betraktar Afrika som ”Terra nullus.”
Vem har tolkningsrätten över andra människor? Vem äger egentligen sanningen? Vad tycker egentligen Afrikaner om Européer? Varför har ett visst folk rätten att definiera andra? Vem har monopol på rätten att uttrycka sig och skildra sina inre röster?

De grova generaliseringar och fördomar som färgade människor fortfarande stöter på i västerlandet bottnar i de sekellånga rasistiska uppfattningar folk haft i denna del av världen.

Jag anser inte det ligger varken i Sveriges televisions eller den Afrikanska kontinentens intresse att man nu har valt att ”korrigera” bilden av de så kallade ”vilda Afrikanerna” och ”den hopplösa världsdelen”.
Ett sådant projekt bara cementerar gamla fördomar och får en omedveten negativ konsekvens när de mest triviala skildringarna inte överensstämmer med folks inre bilder. Det är därför som jag har stora reservationer mot SVTs nya satsning på ”bilden av det nya Afrika.” Verkligheten talar alltid sitt tydliga språk och man behöver inte få stöd på vägen. Alla individer är ansvariga för sina handlingar och sinnebilder som de har.

Denna satsning ger mig bara negativa känslor av att hela tiden jämföras med Européer som egentligen har ”skapat” bilden av Afrika i samband med kolonialismen och slavhandel. Den europeiska kontinenten är allt annat än en människoideal. Mina referensramar sträcker sig såväl i nuet som i det förflutna och i framtiden.
Vem är det egentligen som har problem med sin egen bild?

Den vite mannen är fortfarande normen överallt i världen men denna bild håller på att raseras och fler grupper gör anspråk på att kunna skriva sina egna historier och skaffa sig egen identitet.

Jag har inget behov av att hävda att ”jag är lika bra som den vite mannen” eller ifrågasätta min egen identitet. Jag är mot all form av diskriminering och rasism men jag definieras alltid av andra utifrån min yttre. Jag är dock inte offer för omständigheterna. Ingen självömkan här. Rasism är i grund och botten problem som grundas i en viss grupps osäkerhet både individuellt och kollektivt. Jag utsätts för det men det är ändå rasisten som har problem med sig själv i första hand.
Léopold Senghor och Aimé Césaire fördjupade sig i Negrituderörelsen på 1930-talet. Den var antikolonial och ville ersätta den vite mannens förakt för svarta med en uppvärdering av svart kultur och en stolthet hos svarta över sitt ursprung och sin hudfärg.

Frantz Fanon hävdar å sin sida att ”den Svarte finns inte. Inte mer den vite. Det finns ingen svart mission; det finns ingen vit börda. Jag är inte historiens fånge. Jag får inte söka efter mitt ödes mening i historien. Jag är solidarisk med varat i den mån som jag överskrider det.”
Min sista bön som Fanon är att O min kropp, gör mig till en människa som alltid ställer frågor!

Jag söker alltså finns jag. Jag är inte dömd till att vara en svart man under resten av mitt liv utan till en människa som är dömd till livstids frihet.

Mehretab Mekonnen Belay
Panafikanist

Eritrea för Eritreaner...

Yttrande och tryckfriheten må vara heliga i västerlandet men alla folks rätt till självbestämmande bör inte underskattas på grund av andra intressen. Demokrati och mänskliga rättigheter är inte till salu som ska villkoras på någon annans bekostnad.

Vad handlar Dawit Isaak kampanjen i grund och botten? Jag har svårt att tro att Babylonier bryr sig om Dawit som en människa och individ utan de bara är besatta av den principiella frågan att ett litet och fattigt land vägrar att hörsamma deras krav.

Eritreaner känner till västerlandets hyckleri och dubbel moral sedan länge. Ingen är egentligen förvånad över denna hetskampanj men dess intensitet och proportion är bortom någons förmåga att acceptera.


http://svtplay.se/v/2572907/gomorron_sverige/dawit_isaak-kampanjen

http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=1120

Diktatur och diktatur...

Det är inget fel att uppmärksamma Dawit Isaak och de andra samvetsfångarna i Eritrea. Det jag motsätter mig är att man inte engagerar sig lika mycket för t.ex. alla fängslade flyktingar i Sverige/västerlandet eller kvinnornas situation i Saudi Arabien o.s.v.

Sverige och väst är världsmästare på hyckleri! Den svenska regeringen och media vill driva en etiopisk politik gentemot Eritrea utan någon kunskap om den historiska motsättningen som finns granländerna emellan.

Exil-eritreaner är splittrade och de som stödjer regimen gör det för att "blod och jord" kulturen är fortfarande levande bland eritreaner. Nästan alla har förlorat någon i både befrielsekriget och gränskonflikten mot Etiopien vilket gör att nationalismen bland befolkningen är överdrivet stark. En del tänker om Issayas Afewerki som Napoleon gjorde - Eritrea-c'est moi. Han är Eritrea förkroppsligad på gott och ont. Det rådande läget i landet är fruktansvärt men en eritreansk vår är dock inte i sikte.

Den eritreanska regimens popularitet kan inte mätas av demonstranter i exil utan genom allmänna val i landet. Problemet är dock att liberal demokrati förutsätter ett utbildat folk, fungerande ekonomi och institutioner. Alla dessa variabler saknas i Eritrea och att organisera sig på etniska och religösa grunder är inget att rekommendera. Etiopien och Kenya är allt annat än demokratier.

Öppet sinne...

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1646&artikel=4712763#srcomments

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1650&artikel=4710794&play=3478648&playtype=Ljudklipp


http://bloggar.expressen.se/thomasmattsson/2011/09/mediestatistik-och-radiodebatt/

Long live HUMANIA!

Long live HUMANIA!: Denna text kommer att sändas i Sveriges Radio p1 program som kallas OBS nu på torsdag den 22 september klockan 1345 med repris 2045.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=503&artikel=4707295

http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=503

http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=4206&grupp=16071

Samvetet och samvetet......

Nu har Dawit Isaak suttit i eritreanskt fängelse i 10 år. Vi vet inte ens om han lever. Detta är varken en eritreansk eller svensk tragedi utan en mänsklig tragedi som ingen kan förstå och försvara. Somliga debattörer och aktivister som Lars Adaktusson, Jan Eliasson och Olle Schmidt förespråkar att man ska stoppa allt bistånd till Eritrea, införa reseförbud för diktaturens representanter, frysa Eritreas tillgångar i utlandet och att de 2 % av inkomsterna som exil-eritreaner betalar till landet också ska stoppas.

Jag har aldrig betalat denna skatt men har varit i Eritrea tre gånger sedan landets självständighet 1991. Senast var 2005 då jag bodde där i 6 månader. Jag lämnade landet på grund av tvångsrekryteringen till militären och det kvävande klimatet för oliktänkande människor. Jag häktades i flera timmar då jag hade tagit mig till gränsstaden Senafe som ligger mellan Eritrea och Etiopien utan myndigheternas tillstånd. Denna händelse blev droppen som fick bägaren att rinna över.
Den svenska regeringen gör klokt i att avstå från att driva en bestraffningspolitik som endast skulle drabba vanligt folk i Eritrea. Den eritreanska regimen är allt annat än logisk utan gör som den känner vilket innebär att ingen vet hur man ska hantera den.

Det är dags att vakna och inse att målet att få Dawit fri har misslyckats kapitalt och nya tag krävs och att man från svenskt håll slutar att behandla Eritrea och Dawitfallet som en obehaglig bagatell som ska skötas på avstånd med en ambulerande diplomat. Detta är eurocentriskt, och en kolonial sjukdom som fortfarande genomsyrar västerlandet. Sverige borde öppna en ambassad i Asmara, det skulle vara en viktig symbolisk handling.

Vad är förklaringen till den nuvarande utvecklingen i Eritrea? Varför låter vi den eritreanska regimen fortsätta med sitt förtryck av sin egen befolkning? Frågorna är många men svaren är bortom någon människas förnuftiga förstånd. Vi får dock inte glömma att Dawit hade frisläppts i november 2005 men åter fängslades på grund av en klumpig hantering av situationen här i Sverige.

Det finns vissa saker den eritreanska regimen gör som jag sympatiserar med, som landets motto ”never kneel down”, aldrig ge upp, kampen att stå på egna ben och vara självförsörjande, föra en självständig utrikespolitik. Korruptionen är dessutom obefintlig i landet.

Eritreaner har alltid känt sig svikna av omvärlden. Dialog med diktaturen kräver ödmjukhet och lyssnarförmåga. Dessa egenskaper har saknats i relationen mellan Afrika och Europa under de senaste 500 åren. Nu blåser andra vindar och Sverige bör förstå det och agera utifrån humanitära skäl i större utsträckning än att politisera och nonchalera ett tragiskt människoöde som på något sätt sammanfattar Eritreas våldsamma historia.

Eritrea befinner sig fortfarande i ett krigstillstånd och alla friska män mellan 18-44 år gamla är inkallade i armén vilket motsvarar nästan 20 % av befolkningen på 4 miljoner. Denna ålderskategori tvingas också till nationell service på obegränsad tid.

Eritrea är allt annat än ett normalt land. Invånarna äger inte ens sina egna liv. Många ungdomar försöker därför att fly ifrån landet på alla möjliga sätt. Eritrea tillhör idag ett av de länder som har mest flyktingar i utlandet. Mångas drömmar och visioner om ett demokratiskt och progressivt Eritrea har förvandlats till mardrömmar. Framtiden ser inte ljust ut heller så länge konflikten med Etiopien inte är löst och landet inte får möjlighet att normaliseras. Frihet och öppenhet kommer att lysa med sin frånvaro i Eritrea ett bra tag till.

Man behöver ha en helhetsbild av Eritrea om man ska försöka ge sig in på det omöjliga uppdraget att begripa sig på diktaturens beteenden och handlingar. Detta är absolut inget försvarstal till diktaturen i Asmara utan ett försök att ge ett annat perspektiv som betonar människors rätt till att kunna forma sin egen framtid. Det är på tiden att börja ifrågasätta den förenklade och enformiga bilden av Eritrea och dess makthavare. Eritrea och eritreaner finns i relation till sin omvärld men när omvärlden saknar grundläggande förståelse för landets utsatta position, är det rättfärdigat att gå sin egen väg mot alla odds som under befrielsekriget. Det finns dock inget som berättigar att Dawit och de andra samvetsfångarna sitter i fängelse utan rättegång. Nu får det vara nog.

Svälten på Afrikas horn..

Jag delar Erik Björnssons analys i dagens nyheter av torkan på Afrikas horn i stort sett
http://www.dn.se/nyheter/varlden/darfor-svalter-folken-pa-afrikas-horn
men vill betona att avsaknad av demokrati i regionen är ett av de viktigaste skälen till status quo. Det är som Nobelpristagaren Amartya sen hävdar om svältkatastrofer:

” Demokrati förhindrar svält. Detta genom att staten då vidtar nödvändiga åtgärder, eftersom de är ansvariga inför medborgarna.”

Så är det inte fallet i något land på Afrikas horn. Det finns inte medborgare i västerländsk mening utan ”undersåtar” som förtrycks av statens maktapparater: säkerhetstjänsten, polisen och militären o.s.v. Kenya, Sudan och Etiopien är långt ifrån fungerande demokratier. Det saknas civilt samhälle, fungerande institutioner och strukturer för att värna om mänskliga rättigheter och individens frihet. Staten har misslyckats med att mobilisera massorna för att skapa en nationell identitet. Etniska och religiösa motsättningar underblåses på grund av den skeva ekonomiska fördelningen och ”etniskt baserade politiken” som eliten driver på. Somalia är ett unikt fall för sig och har inte ens haft en regering som har kontroll över sitt eget territorium på 20 år med ett enda undantag under 2006 när de islamiska domstolarna styrde i en kort tid men avsattes av Etiopien med hjälp av USA.

Många Afrikanska länder har inte råd heller att hjälpa sina medmänniskor, därav det lilla bidraget från Afrikanska unionen vars stora finansiär varit Muhammar Khadaffi. Pan-Afikansim är något vi Exil-Afrikaner brinner för men vanligt folk i många länder i Afrika har fullt upp med att ”överleva” dagen. Detta betyder dock inte att man inte bryr sig om andra människor som har det ännu sämre ställt.

Det finns dock ett undantag i detta resonemang: Eritrea!

Vad händer i detta yngsta land? Regimen påstår att det inte finns svält och torka i landet och de är självförsörjande. Jag köper inte denna propaganda tillfullo men det finns dock en viss sanning i det. Regeringen har haft som prioritet att kunna ”stå på egna ben” och satsat väldigt mycket på konstbevattning och dammbygge vilket kan ha bidragit till att minska vidden av torkan där. Man har dessutom en billig arbetskraft som man har mobiliserat i form av ändlös nationell service. Man kan ha moraliska och politiska reservationer mot regimens förhållningssätt till sin egen befolkning som inte ens äger sina liv men frågan är om de andra länderna ska följa efter Eritrea?

Ingen har dock kunnat åka runt i Eritrea och göra egna observationer i landet vilket gör att diktaturen kanske ljuger om situationen där. Mina källor därifrån ger mig dock en bild av ett land som klarar sig ganska bra när det gäller egen försörjning. Man kan säga att det finns matbrist och undernäring av barn i Eritrea men inte i samma utsträckning som de andra länderna i regionen. Media skulle nog behöva uppmärksamma Eritreas socio-ekonomiska och politiska situation bortom Dawit Isaak som snart suttit i fängelse i 10 år. Det är dock en annan fråga.

Med vänlig hälsning

Mehretab Mekonnen Belay, alias, Kwame Toure

Exil och Exodus..

Det är aldrig roligt att känna att man är på "fel plats" och inte kunna vara en i mängden någon gång. Att stcka ut och vara avvikande hela tiden har liknats som att gå omkring med någon annans kroppsdelar och organ efter en operation.

Människan kämpar alltid mot känslan av att vara överflödig. Att tvingas till landsflykt och förlora all sin status och social kontext innebär förödande för många av oss.

Jag kom hit till Sverige när jag var 18 år för snart 22 år sedan. Jag har ett hyfsat arbete och är nöjd med livet men känner ändå att jag är malplacerad nästan varje dag.

Jag skulle kunna tänka mig att flytta till ett annat land när som helst. Jag tror inte på "hemland" som sådant eftersom jag är född i Exil och lever i Exil. Det är därför som jag har skapat ett eget land som heter HUMANIA och landet ligger mellan hjärtat och hjärnan :

http://news.bbc.co.uk/2/hi/africa/6276809.stm och min blogg

www.longlivehumania.blogspot.com

Det är inte självförvållad alienation som vi pratar om här utan människans villkor/förutsättningar som begränsas av exilens verklighet. Det är inte frågan om att vara eller icke vara heller utan det är mer än det eftersom man befinner sig i ingemansland både fysiskt och mentalt.

Tourialisten

Med vänlig hälsning
Mehretab Mekonnen Belay, alias, Kwame Toure

Destined to travel and trouble..

Life without a destination is like a nation without fascination!

Where are you heading to , brother Kwame?

I am following my shadows

the traces of my ancestors

the irony of being a human

is to travel and trouble....