”Sov, ty du har skänkt ditt hjärtas håvor. Må freden vagga din sömn! Jag vet ej vilken tid det var, jag förväxlar alltid nuet och det förgångna liksom jag blandar samman livet och döden – en bro av ömhet förenar dem.”
Så skriver Senegals förste president Léopold Sédar Senghor. Jag känner ungefär på samma sätt när jag nu reflekterar över Afrikas framtid och förflutna.
Bilden av Afrika och Afrikaner i Svensk media har inte nyanserats sedan kolonialtiden. Allmänhetens uppfattning av den så kallade ”mörka kontinenten” är fortfarande befriad från all form av intelligens.
Nu pratar man om ”det nya Afrika” som växer och håller på att ta plats i världsekonomin.
Det entydiga och endimensionella synsättet av den Afrikanska kontinenten även nu Anno 2011 är beklämmande.
Många uppfattar denna kontinent som ett stort land som präglas av svält och inbördeskrig. Ibland känns det som alla har rätt att definiera befolkningen i denna världsdel vars resurser/land står till allas förfogande då man fortfarande betraktar Afrika som ”Terra nullus.”
Vem har tolkningsrätten över andra människor? Vem äger egentligen sanningen? Vad tycker egentligen Afrikaner om Européer? Varför har ett visst folk rätten att definiera andra? Vem har monopol på rätten att uttrycka sig och skildra sina inre röster?
De grova generaliseringar och fördomar som färgade människor fortfarande stöter på i västerlandet bottnar i de sekellånga rasistiska uppfattningar folk haft i denna del av världen.
Jag anser inte det ligger varken i Sveriges televisions eller den Afrikanska kontinentens intresse att man nu har valt att ”korrigera” bilden av de så kallade ”vilda Afrikanerna” och ”den hopplösa världsdelen”.
Ett sådant projekt bara cementerar gamla fördomar och får en omedveten negativ konsekvens när de mest triviala skildringarna inte överensstämmer med folks inre bilder. Det är därför som jag har stora reservationer mot SVTs nya satsning på ”bilden av det nya Afrika.” Verkligheten talar alltid sitt tydliga språk och man behöver inte få stöd på vägen. Alla individer är ansvariga för sina handlingar och sinnebilder som de har.
Denna satsning ger mig bara negativa känslor av att hela tiden jämföras med Européer som egentligen har ”skapat” bilden av Afrika i samband med kolonialismen och slavhandel. Den europeiska kontinenten är allt annat än en människoideal. Mina referensramar sträcker sig såväl i nuet som i det förflutna och i framtiden.
Vem är det egentligen som har problem med sin egen bild?
Den vite mannen är fortfarande normen överallt i världen men denna bild håller på att raseras och fler grupper gör anspråk på att kunna skriva sina egna historier och skaffa sig egen identitet.
Jag har inget behov av att hävda att ”jag är lika bra som den vite mannen” eller ifrågasätta min egen identitet. Jag är mot all form av diskriminering och rasism men jag definieras alltid av andra utifrån min yttre. Jag är dock inte offer för omständigheterna. Ingen självömkan här. Rasism är i grund och botten problem som grundas i en viss grupps osäkerhet både individuellt och kollektivt. Jag utsätts för det men det är ändå rasisten som har problem med sig själv i första hand.
Léopold Senghor och Aimé Césaire fördjupade sig i Negrituderörelsen på 1930-talet. Den var antikolonial och ville ersätta den vite mannens förakt för svarta med en uppvärdering av svart kultur och en stolthet hos svarta över sitt ursprung och sin hudfärg.
Frantz Fanon hävdar å sin sida att ”den Svarte finns inte. Inte mer den vite. Det finns ingen svart mission; det finns ingen vit börda. Jag är inte historiens fånge. Jag får inte söka efter mitt ödes mening i historien. Jag är solidarisk med varat i den mån som jag överskrider det.”
Min sista bön som Fanon är att O min kropp, gör mig till en människa som alltid ställer frågor!
Jag söker alltså finns jag. Jag är inte dömd till att vara en svart man under resten av mitt liv utan till en människa som är dömd till livstids frihet.
Mehretab Mekonnen Belay
Panafikanist
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar