Nu har Dawit Isaak suttit i eritreanskt fängelse i 10 år. Vi vet inte ens om han lever. Detta är varken en eritreansk eller svensk tragedi utan en mänsklig tragedi som ingen kan förstå och försvara. Somliga debattörer och aktivister som Lars Adaktusson, Jan Eliasson och Olle Schmidt förespråkar att man ska stoppa allt bistånd till Eritrea, införa reseförbud för diktaturens representanter, frysa Eritreas tillgångar i utlandet och att de 2 % av inkomsterna som exil-eritreaner betalar till landet också ska stoppas.
Jag har aldrig betalat denna skatt men har varit i Eritrea tre gånger sedan landets självständighet 1991. Senast var 2005 då jag bodde där i 6 månader. Jag lämnade landet på grund av tvångsrekryteringen till militären och det kvävande klimatet för oliktänkande människor. Jag häktades i flera timmar då jag hade tagit mig till gränsstaden Senafe som ligger mellan Eritrea och Etiopien utan myndigheternas tillstånd. Denna händelse blev droppen som fick bägaren att rinna över.
Den svenska regeringen gör klokt i att avstå från att driva en bestraffningspolitik som endast skulle drabba vanligt folk i Eritrea. Den eritreanska regimen är allt annat än logisk utan gör som den känner vilket innebär att ingen vet hur man ska hantera den.
Det är dags att vakna och inse att målet att få Dawit fri har misslyckats kapitalt och nya tag krävs och att man från svenskt håll slutar att behandla Eritrea och Dawitfallet som en obehaglig bagatell som ska skötas på avstånd med en ambulerande diplomat. Detta är eurocentriskt, och en kolonial sjukdom som fortfarande genomsyrar västerlandet. Sverige borde öppna en ambassad i Asmara, det skulle vara en viktig symbolisk handling.
Vad är förklaringen till den nuvarande utvecklingen i Eritrea? Varför låter vi den eritreanska regimen fortsätta med sitt förtryck av sin egen befolkning? Frågorna är många men svaren är bortom någon människas förnuftiga förstånd. Vi får dock inte glömma att Dawit hade frisläppts i november 2005 men åter fängslades på grund av en klumpig hantering av situationen här i Sverige.
Det finns vissa saker den eritreanska regimen gör som jag sympatiserar med, som landets motto ”never kneel down”, aldrig ge upp, kampen att stå på egna ben och vara självförsörjande, föra en självständig utrikespolitik. Korruptionen är dessutom obefintlig i landet.
Eritreaner har alltid känt sig svikna av omvärlden. Dialog med diktaturen kräver ödmjukhet och lyssnarförmåga. Dessa egenskaper har saknats i relationen mellan Afrika och Europa under de senaste 500 åren. Nu blåser andra vindar och Sverige bör förstå det och agera utifrån humanitära skäl i större utsträckning än att politisera och nonchalera ett tragiskt människoöde som på något sätt sammanfattar Eritreas våldsamma historia.
Eritrea befinner sig fortfarande i ett krigstillstånd och alla friska män mellan 18-44 år gamla är inkallade i armén vilket motsvarar nästan 20 % av befolkningen på 4 miljoner. Denna ålderskategori tvingas också till nationell service på obegränsad tid.
Eritrea är allt annat än ett normalt land. Invånarna äger inte ens sina egna liv. Många ungdomar försöker därför att fly ifrån landet på alla möjliga sätt. Eritrea tillhör idag ett av de länder som har mest flyktingar i utlandet. Mångas drömmar och visioner om ett demokratiskt och progressivt Eritrea har förvandlats till mardrömmar. Framtiden ser inte ljust ut heller så länge konflikten med Etiopien inte är löst och landet inte får möjlighet att normaliseras. Frihet och öppenhet kommer att lysa med sin frånvaro i Eritrea ett bra tag till.
Man behöver ha en helhetsbild av Eritrea om man ska försöka ge sig in på det omöjliga uppdraget att begripa sig på diktaturens beteenden och handlingar. Detta är absolut inget försvarstal till diktaturen i Asmara utan ett försök att ge ett annat perspektiv som betonar människors rätt till att kunna forma sin egen framtid. Det är på tiden att börja ifrågasätta den förenklade och enformiga bilden av Eritrea och dess makthavare. Eritrea och eritreaner finns i relation till sin omvärld men när omvärlden saknar grundläggande förståelse för landets utsatta position, är det rättfärdigat att gå sin egen väg mot alla odds som under befrielsekriget. Det finns dock inget som berättigar att Dawit och de andra samvetsfångarna sitter i fängelse utan rättegång. Nu får det vara nog.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar