lördagen den 26:e oktober 2013
OBS om situationen i Eritrea nu och Lampedusa.
Kwame Touré om situationen i Eritrea
Sänt i OBS den 23 oktober 2013
Publicerat onsdag 23 oktober kl 09:48
Jag gillar inte att behöva beskrivas på basis av nationalitet, etnicitet, religion eller klass. Men exilens livsvillkor tvingar mig ibland att rättfärdiga att jag befinner mig på bortaplan. Frågor om identitet och tillhörighet genomsyrar vårt liv även i den så kallade globaliseringens tidsanda. Efter drygt 22 år i Sverige och en ständigt återkommande känsla av limbo och stagnation, bestämde jag mig för att flytta till Eritrea för knappt ett och ett halvt år sedan. Jag packade mina hundratals CD-skivor/böcker och bosatte mig där för att föra ett normalt liv.
Men Eritrea är allt annat än ett normalt land. Tulltjänstemännen tvingade mig först att skicka alla mina CD-skivor och kassettband till informationsministeriet för granskning och censurering. Ministeriet bestämde sig för att beslagta några av mina amhariska band, eftersom de ansågs vara etiopiska. Konflikten med Etiopien är ständigt närvarande i Eritrea. Människor tvångsrekryteras till militären på grund av krigstillståndet i landet, och det pågår en jakt efter avhoppade soldater. Alla vuxna män och ogifta kvinnor i Eritrea har fått var sin AK47 Kalashinkov för att ”vakta” och ”försvara” landet.
Konstanta vatten- och elavbrott, och den långa nationella servicen som innebär att man arbetar för olika myndigheter för några hundra kronor i månaden, tär på befolkningen. Och de socio-ekonomiska och politiska begränsningar som finns i landet, skapar frustration och uppgivenhet hos många ungdomar. Min erfarenhet av situationen i Eritrea, har inte förenklat min bild av landet. Eritrea beskrivs oftast som en grym diktatur och som Afrikas svar på Nordkorea i västerländsk media. Men det krävs en mer nyanserad debatt för att förstå den komplexa situationen i Eritrea. Debatten om Eritreas regim, inte minst bland oss med Eritreanskt ursprung här i Sverige är, dessvärre svart eller vitt.
Båtolyckan utanför Lampedusa med hundratals döda eritreaner är bara en av många humanitära katastrofer. Tusentals eritreaner på flykt har dött i Sinaiöknen och på andra ställen. Alla eritreaner, oavsett politisk tillhörighet är bestörta över den tragiska händelsen utanför Lampedusa. Men inte ens sorgen har lyckats överbrygga de stora motsättningarna som finns mellan regimvänliga och oppositionen i exil. Man hållit separata minnesstunder överallt i världen. Även i Lund där jag bor, kunde man inte ens enas om en gemensam minnesceremoni för de döda i Lampedusa. Oppositionella höll sin manifestation på Mårtenstorget under lördagen medan regimvänliga samlades på ett annat ställe under söndagen. Den djupa tragedin politiseras av alla inblandade.
Det är beklämmande att ingen diskuterar orsaken till varför så många eritreaner flytt från sitt land. Varför väljer eritreaner tystnaden och flykten framför revolten? Varför reser sig befolkningen inte mot sin regim som alla andra i mellanöstern och Nordafrika?
Det finns inget enkelt svar på denna fråga, men utifrån mina personliga iakttagelser kan jag konstatera att eritreanerna känner stark lojalitet mot de hundratusentals krigsveteraner som offrat sig för landets självständighet. Presidenten har fortfarande ett symboliskt och enande värde hos de flesta eritreaner. En annan förklaring är att eritreaner inte vill föra ett nytt krig mot sitt eget folk, eftersom man är väl medveten om krigets pris. Flykt och tystnad är därför de motståndsmetoder som närmast ligger eritreanerna.
Eritreas konflikt med omvärlden i allmänhet och Etiopien i synnerhet, har snarare förstärkt regimen. Demokrati, yttrandefrihet och respekt för mänskliga rättigheter är en bristvara i Eritrea, men frånvaron av konfliktlösning med Etiopien och avsaknad av framtidstro, är, menar jag, de största problemen i Eritrea.
Min förhoppning är att tragedin i Lampedusa medför något gott med sig och att ingen ska ha dött förgäves. Regimskifte och revolution är inte alltid lösningen på alla länders komplexa problem. Den så kallade arabiska våren eller uppvaknandet är inget drömscenario för många länder i Afrika. Drömmen har som bekant förvandlats till mardrömmar i Egypten, Libyen, Syrien och andra länder. Mardrömmar vill man klara sig utan. Eritreas problem behöver, anser jag, eritreanska lösningar. Fred mellan Eritrea och Etiopien samt försoning och nåd bland eritreaner är den enda vägen ut ur dödläget på Afrikas horn.
Kwame Touré
frilansjournalist
Men Eritrea är allt annat än ett normalt land. Tulltjänstemännen tvingade mig först att skicka alla mina CD-skivor och kassettband till informationsministeriet för granskning och censurering. Ministeriet bestämde sig för att beslagta några av mina amhariska band, eftersom de ansågs vara etiopiska. Konflikten med Etiopien är ständigt närvarande i Eritrea. Människor tvångsrekryteras till militären på grund av krigstillståndet i landet, och det pågår en jakt efter avhoppade soldater. Alla vuxna män och ogifta kvinnor i Eritrea har fått var sin AK47 Kalashinkov för att ”vakta” och ”försvara” landet.
Konstanta vatten- och elavbrott, och den långa nationella servicen som innebär att man arbetar för olika myndigheter för några hundra kronor i månaden, tär på befolkningen. Och de socio-ekonomiska och politiska begränsningar som finns i landet, skapar frustration och uppgivenhet hos många ungdomar. Min erfarenhet av situationen i Eritrea, har inte förenklat min bild av landet. Eritrea beskrivs oftast som en grym diktatur och som Afrikas svar på Nordkorea i västerländsk media. Men det krävs en mer nyanserad debatt för att förstå den komplexa situationen i Eritrea. Debatten om Eritreas regim, inte minst bland oss med Eritreanskt ursprung här i Sverige är, dessvärre svart eller vitt.
Båtolyckan utanför Lampedusa med hundratals döda eritreaner är bara en av många humanitära katastrofer. Tusentals eritreaner på flykt har dött i Sinaiöknen och på andra ställen. Alla eritreaner, oavsett politisk tillhörighet är bestörta över den tragiska händelsen utanför Lampedusa. Men inte ens sorgen har lyckats överbrygga de stora motsättningarna som finns mellan regimvänliga och oppositionen i exil. Man hållit separata minnesstunder överallt i världen. Även i Lund där jag bor, kunde man inte ens enas om en gemensam minnesceremoni för de döda i Lampedusa. Oppositionella höll sin manifestation på Mårtenstorget under lördagen medan regimvänliga samlades på ett annat ställe under söndagen. Den djupa tragedin politiseras av alla inblandade.
Det är beklämmande att ingen diskuterar orsaken till varför så många eritreaner flytt från sitt land. Varför väljer eritreaner tystnaden och flykten framför revolten? Varför reser sig befolkningen inte mot sin regim som alla andra i mellanöstern och Nordafrika?
Det finns inget enkelt svar på denna fråga, men utifrån mina personliga iakttagelser kan jag konstatera att eritreanerna känner stark lojalitet mot de hundratusentals krigsveteraner som offrat sig för landets självständighet. Presidenten har fortfarande ett symboliskt och enande värde hos de flesta eritreaner. En annan förklaring är att eritreaner inte vill föra ett nytt krig mot sitt eget folk, eftersom man är väl medveten om krigets pris. Flykt och tystnad är därför de motståndsmetoder som närmast ligger eritreanerna.
Eritreas konflikt med omvärlden i allmänhet och Etiopien i synnerhet, har snarare förstärkt regimen. Demokrati, yttrandefrihet och respekt för mänskliga rättigheter är en bristvara i Eritrea, men frånvaron av konfliktlösning med Etiopien och avsaknad av framtidstro, är, menar jag, de största problemen i Eritrea.
Min förhoppning är att tragedin i Lampedusa medför något gott med sig och att ingen ska ha dött förgäves. Regimskifte och revolution är inte alltid lösningen på alla länders komplexa problem. Den så kallade arabiska våren eller uppvaknandet är inget drömscenario för många länder i Afrika. Drömmen har som bekant förvandlats till mardrömmar i Egypten, Libyen, Syrien och andra länder. Mardrömmar vill man klara sig utan. Eritreas problem behöver, anser jag, eritreanska lösningar. Fred mellan Eritrea och Etiopien samt försoning och nåd bland eritreaner är den enda vägen ut ur dödläget på Afrikas horn.
Kwame Touré
frilansjournalist
2 kommentarer:
- Knowledge is powersa...
- Mycket bra analys och infallsvinkel på problematiken i Eritrea och dess påverkan på befolkningen i stort och unga generationen i synnerhet. Jag dra ut din analys lite och utöka den med hur vi kan skapa en plattform där vi skulle kunna överbrygga våra motsättningar och öppna öronen och göra de lyssnade än hörande. Med det menar jag t.ex att vi skulle börja med att respektera meningsskiljaktigheter och lära oss att leva med att alla vi inte har samma ideologi och värderingar och alla har rätt till att tänka fritt och oberoende.
Om vi börjar där tror jag att vi har stor chans att komma närmare och lättare hitta hållbara lösningar på problemet. - 28 oktober 2013 16:01
- Kwame Tourésa...
- Jag håller med dig fullständigt. Förmågan att föra ett förnuftigt samtal och att kunna tolerera meningsskiljaktigheter är väl det som gör människan till en unik varelse. Frågan är var de lyssnande öronen finns bland oss? Pajkastning och att skrika mest och högst verkar ha blivit dessvärre dagens melodi.
- 29 oktober 2013 15:18
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar