Ännu en gång har hundratals båtflyktingar fått sätta livet till i ett försök att ta sig till Europa. Vi vet inte särskilt mycket om dessa människors livsöden men många av dem var från Eritrea, Somalia eller Egypten.
Länderna med kust längs Röda havet står numera för en stor del av migrationen i världen. Det krävs ett historiskt och helhetsperspektiv för att förstå sig på orsakerna till denna stora rörelse.
Jag är själv eritrean och vet varför de flesta eritreaner flyr från landet.
Konflikten med Etiopien är ständigt närvarande i Eritrea. Människor tvångsrekryteras till militären på grund av krigstillståndet i landet, och det pågår en jakt efter avhoppade soldater.
Alla vuxna män och ogifta kvinnor i Eritrea har fått var sin AK47 Kalashinkov för att ”vakta” och ”försvara” landet.
Konstanta vatten- och elavbrott, och den långa nationella servicen som innebär att man arbetar för olika myndigheter för några hundra kronor i månaden, tär på befolkningen.
Och de socioekonomiska och politiska begränsningar som finns i landet, skapar frustration och uppgivenhet hos många ungdomar som saknar all mänsklig frihet för att kunna förverkliga sina drömmar.
Jag själv bodde i Eritrea under 2012-2013 och gjorde någon form av deltagande observation som antropolog och frilansjournalist.
Min erfarenhet av situationen i Eritrea, har dock inte förenklat min bild av landet. Eritrea beskrivs oftast som en grym diktatur och som Afrikas svar på Nordkorea i västerländsk media. Men det krävs en mer nyanserad debatt för att förstå den komplexa situationen i Eritrea.
Det är framförallt avsaknaden av framtidstro och känslan av stagnation som tvingar människorna på flykt men långtifrån alla eritreaner är samvetsfångar som Dawit Isaak.
Svenska myndigheter i allmänhet och migrationsverket i synnerhet har också ett visst ansvar för det som händer i Medelhavet eftersom man har förklarat alla eritreaner som förföljda flyktingar i behov av skydd.
Detta har lett till att även skolungdomar i Eritrea hoppar av skolan och beger sig till Sverige via Sudan, Libyen och Italien. Det är en ansvarslös politik som inte gagnar ungdomarna på sikt. De riskerar sina liv för att ta sig hit.
Det är under omständigheterna inte konstigt att eritreaner vill börja ett nytt liv i Sverige eller Tyskland men ingen ska behöva dö på vägen hit.
Det kom nästan 18 000 Eritreaner till Sverige under 2014 och siffran kommer att öka i år då Migrationsverket bestämt att alla eritreaner har skyddsbehov. Jag håller inte med den bedömningen och anser inte heller att migration är den enda lösningen på Eritreas och eritreanernas problem.
Jag undrar också varför migrationsverket inte underlättar för eritreaner att komma hit på ett legalt sätt om man nu anser att alla har skyddsbehov.
EU har byggt murar mellan kontinenterna istället för broar. Man kan fråga sig varför enbart européer ska ha rätten att resa fritt men inte afrikaner?
Det är inte en fri invandring som jag här förespråkar utan en reflektion över den snedvridna resursfördelningen på planeten.
Båtolyckan utanför Lampedusa med hundratals döda eritreaner för ett och ett halvt år sedan verkar inte ha lett till någon förbättring alls. Tusentals eritreaner på flykt har också dött i Sinaiöknen och på andra ställen.
Folk är medvetna om risken men de tar den ändå. Olika individer har naturligtvis olika motiv till sina beslut men svårigheten att ta sig in i EU på legala vägar, uppmuntrar människor att ta den enda vägen som finns kvar.
Sverige skulle kunna arbeta för en ökad invandring via kvotflyktingar från flyktinglägren runt om i världen men den långsiktiga och varaktiga lösningen finns hos oss Eritreaner själva.
Vägen till socioekonomisk utveckling, politisk frihet och en värdig tillvaro är lång men den börjar inte i Medelhavet utan vid Röda havet.
Länderna med kust längs Röda havet står numera för en stor del av migrationen i världen. Det krävs ett historiskt och helhetsperspektiv för att förstå sig på orsakerna till denna stora rörelse.
Jag är själv eritrean och vet varför de flesta eritreaner flyr från landet.
Konflikten med Etiopien är ständigt närvarande i Eritrea. Människor tvångsrekryteras till militären på grund av krigstillståndet i landet, och det pågår en jakt efter avhoppade soldater.
Alla vuxna män och ogifta kvinnor i Eritrea har fått var sin AK47 Kalashinkov för att ”vakta” och ”försvara” landet.
Konstanta vatten- och elavbrott, och den långa nationella servicen som innebär att man arbetar för olika myndigheter för några hundra kronor i månaden, tär på befolkningen.
Och de socioekonomiska och politiska begränsningar som finns i landet, skapar frustration och uppgivenhet hos många ungdomar som saknar all mänsklig frihet för att kunna förverkliga sina drömmar.
Jag själv bodde i Eritrea under 2012-2013 och gjorde någon form av deltagande observation som antropolog och frilansjournalist.
Min erfarenhet av situationen i Eritrea, har dock inte förenklat min bild av landet. Eritrea beskrivs oftast som en grym diktatur och som Afrikas svar på Nordkorea i västerländsk media. Men det krävs en mer nyanserad debatt för att förstå den komplexa situationen i Eritrea.
Det är framförallt avsaknaden av framtidstro och känslan av stagnation som tvingar människorna på flykt men långtifrån alla eritreaner är samvetsfångar som Dawit Isaak.
Svenska myndigheter i allmänhet och migrationsverket i synnerhet har också ett visst ansvar för det som händer i Medelhavet eftersom man har förklarat alla eritreaner som förföljda flyktingar i behov av skydd.
Detta har lett till att även skolungdomar i Eritrea hoppar av skolan och beger sig till Sverige via Sudan, Libyen och Italien. Det är en ansvarslös politik som inte gagnar ungdomarna på sikt. De riskerar sina liv för att ta sig hit.
Det är under omständigheterna inte konstigt att eritreaner vill börja ett nytt liv i Sverige eller Tyskland men ingen ska behöva dö på vägen hit.
Det kom nästan 18 000 Eritreaner till Sverige under 2014 och siffran kommer att öka i år då Migrationsverket bestämt att alla eritreaner har skyddsbehov. Jag håller inte med den bedömningen och anser inte heller att migration är den enda lösningen på Eritreas och eritreanernas problem.
Jag undrar också varför migrationsverket inte underlättar för eritreaner att komma hit på ett legalt sätt om man nu anser att alla har skyddsbehov.
EU har byggt murar mellan kontinenterna istället för broar. Man kan fråga sig varför enbart européer ska ha rätten att resa fritt men inte afrikaner?
Det är inte en fri invandring som jag här förespråkar utan en reflektion över den snedvridna resursfördelningen på planeten.
Båtolyckan utanför Lampedusa med hundratals döda eritreaner för ett och ett halvt år sedan verkar inte ha lett till någon förbättring alls. Tusentals eritreaner på flykt har också dött i Sinaiöknen och på andra ställen.
Folk är medvetna om risken men de tar den ändå. Olika individer har naturligtvis olika motiv till sina beslut men svårigheten att ta sig in i EU på legala vägar, uppmuntrar människor att ta den enda vägen som finns kvar.
Sverige skulle kunna arbeta för en ökad invandring via kvotflyktingar från flyktinglägren runt om i världen men den långsiktiga och varaktiga lösningen finns hos oss Eritreaner själva.
Vägen till socioekonomisk utveckling, politisk frihet och en värdig tillvaro är lång men den börjar inte i Medelhavet utan vid Röda havet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar