Eritrea beskrivs i västerländsk media som en grym diktatur, Afrikas svar på Nordkorea. Men det krävs en mer nyanserad bild för att förstå den komplexa situationen i landet. Eritrea har mer gemensamt med Kuba – även om det inte heller är något smickrande sällskap rent politiskt.
FN publicerade nyligen en rapport
om mänskliga rättigheter i landet där det bland annat står: ”Kritik mot
regimen tolereras inte, det finns ett utbrett angivarsystem.
Godtyckliga arresteringar, tortyr och avrättningar är vanligt
förekommande. Sexuellt våld mot kvinnliga soldater förekommer i stor
omfattning.”
Även
om rapporten har kritiserats hårt av regimvänliga för att enbart bygga
på intervjuer med exileritreaner, så är trovärdigheten hög. Ingen kan
förneka förekomsten av kränkningar och ett underskott av demokrati i
kölvattnet av konflikten med Etiopien. Det är dock helt fel att tro att
alla eritreaner är förföljda.
Situationen i Eritrea har inte
försämrats under den senaste tiden. Det pågår varken krig eller etniska
konflikter även om det råder ett krigstillstånd på grund av
gränskonflikten med Etiopien.
Samtidigt har läget blivit bättre
på vissa områden, till exempel ekonomin tack vare guldfyndigheterna.
Begränsning av den militära och nationella tjänstgöringen till 18
månader, som den var tänkt från början, diskuteras också av regimen just
nu vilket i sig är ett stort framsteg. En ny författning håller på att
utarbetas och ska vara klar 2018. Det återstår dock att se om dessa
löften infrias.
Trots
det har antalet eritreaner som kommer till Sverige ökat markant. Detta
har i huvudsak att göra med Sveriges och EU:s förhållningssätt till
Eritrea.
Den enskilt största orsaken är
att människor uppmuntras att lämna Eritrea av oppositionella – och att
västerländska regeringar lovar permanent uppehållstillstånd. I Sverige
får eritreaner sedan 2014 permanent uppehållstillstånd, efter beslut
från Migrationsverket.
Resultatet har blivit att regimen
sitter säkrare än någonsin då alla regimkritiker och ungdomar lämnar
landet. Eritrea dräneras på sin bästa resurs, dess befolkning.
Det
är framför allt avsaknaden av framtidstro som får människor att fly men
långtifrån alla eritreaner har skyddsbehov. De socioekonomiska och
politiska begränsningar som finns i landet är inte unika för Eritrea
utan många ungdomar i utvecklingsländer genomgår liknande umbäranden,
till exempel i Sydsudan, Jemen, Somalia och Nordkorea.
Under 2014 kom nästan 18 000
eritreaner till Sverige och siffran kommer att öka i år, efter
Migrationsverkets beslut att alla eritreaner har skyddsbehov.
Jag
håller inte med i den bedömningen. Beslutet har lett till att ungdomar
hoppar av skolan och med livet som insats beger sig till Sverige.
Tonåringar omfattas inte av den obligatoriska militära eller nationella
tjänstgöringen men antalet ensamkommande barn från Eritrea är trots det
större än någonsin.
Svenska myndigheter skjuter sig själva i foten och ropar sedan på hjälp. Det är ett väldigt märkligt beteende.
Den eritreanska regeringen är
självklart huvudansvarig för befolkningens lidande, den har misslyckats
med att leda landet i rätt inriktning. Presidenten har inte lyckats bli
en statsman utan fortsätter styra landet med järnhand.
Men vi eritreaner måste gå i
bräschen och lyfta frågan om varför vi flyr från diktaturen i Eritrea
och ser exilen som en lösning i stället för att arbeta för en bättre
framtid i landet.
Den långsiktiga och varaktiga lösningen finns hos oss själva vid Röda havet och inte vid Medelhavet eller Östersjön.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar