I Fanons och Kierkegaards fotspår

Det finns nog ingen annan filosof som jag uppskattar lika mycket i Skandinavien som Sören Kierkegaard. 

Hans filosofiska tankegångar är lika aktuella nu som på 1800-talet. Jag vet inte ens hur jag ska kunna sammanfatta hans stora verk och i vilken ända jag ska börja. Det kommer jag inte att göra här och nu heller utan enbart en liten reflektion får det bli utifrån mina känslor. 

Existiensialismens föregångare som han är, så kunde han sätta ord på människans dilemma. Jag har inspirerats av Kierkegaard genom åren. 

Frantz Fanon  är en annan filosof som formade min politiska filosofi under min ungdom. Jag ser en hel del likheter mellan Fanon och Kierkegaard trots att de levde i olika sekler. 

Jag har ingen förklaring till varför jag fastnade för dessa två filosofer. En Från Danmark och en annan från Karibiska Ön Martinique.

Frågan handlar  i grund och botten om människans friviljja och hennes längtan till frihet. Vad ska hon göra av den lilla tiden som hon är på jorden?

Frågor om rättvisa, frihet och jämlikhet engagerar oss nu som aldrig förr. Maktlöshet och likgiltighet präglar också mångas liv. 

Det är i ljuset av detta som jag vänder mig till Sören och Fanon i december mörkret 2023 när julen står för dörren och  tusentals barn och andra människor  i Palestina mördas inför våra ögon. 

Jag vänder mig till filosofin och dikten för tröst i dessa hopplösa och dystra tider. 

Kierkegaard skriver bl.a.i boken antingen eller och begreppet ångest:

"Människorna är orimliga i sina krav. De utnyttjar aldrig den frihet de har, men fordrar den de icke har. De äger tankefrihet, de fordrar yttrandefrihet. "

Fanon skriver bl.a. I boken svart hud och vita masker:

" Ännu idag genomförs avhuamanisering av färgade människor metodiskt. Det är genom att försöka återerövra sig själva och granska sig själva, det är genom en ständig strävan efter frihet som människorna kan skapa de ideala livsvillkoren för en mänsklig värld."

Kierkegaards svarar : livet levs framlänges men förstås baklänges. Att våga är att förlora fotfästet en liten stund men att inte våga är att förlora sig själv.

Fanon höjer rösten och häver ur sig sin sista bön:

O min kropp, gör mig till en människa som alltid ställer frågor!

Amen