En hyllning till Humania!

Självförvållad alienation,
isolation i min egen sofistifikation..

Humania min nation
utan indignation men
med mänsklig humilation

Vad är pedanthet för dygd?
Vad är det för land som är bygd?

Upp för trappan
ner för mattan

Hjärtat besvärat
men omhultat

Jagets alienation
för att söka sig
själv och sitt ursprung
i postmodernismens nomadism
som hyllar jagism

Hemlöshetens hemma
rotlöshetens källa
DU HUMANIA

Du är mitt allt
Vad vore jag utan dig.....

Vid ett, två vägskäl....
det eviga gåendet och sökandet
utan mål och sikte

Vem är jag?
Vem är du?
Vilka är vi?

Människan!
den mätande,
kalkylerande,
rationella.......

Jag är den jag inte är
Jag är den jag kunde ha varit
skulle ha varit
men som aldrig blivit

Jag finns men
finns inte mer än du

Ständigt på språng
Alltid ensam i förvirringens labyrint

Livet står stilla,
jag tänker ,alltså, finns jag, sade Descartes,

Bekräftas jag ,alltså,
finns jag

Erkänns jag, alltså,
finns jag

Självaste tourialismen
och humanismen på gungning

Omtumlad och förundrad
över tillvarons ansats
för att sätta livet som instansens insats

Stressen, oron, ångesten
ambivalensen, velligheten
tveksamheten........
Vad vore jag utan dessa?

Livet som en plåga och leda
i en enda saga

Vad hinnes i det som finnes?
Låt mig hålla om dig, livet, Mitt!

Pennan glöder och
Jag brinner!!!