Är ett färgblint folk och land en utopi ? + ? + ?

Jag kallas ju Kwame Touré och tros komma ifrån Humania och dess huvudstad Bohemien. Detta land som ligger mellan hjärtat och hjärnan gör inget territoriellt anspråk och förespråkar en fredlig och kärleksfull samexistens mellan människor över hela jordklotet. Vi pratar Tourialistiska som snarare bygger på individuella språkförutsättningar än etniska,nationella eller biologiska. De olika Kläderna som vi har på oss är nationalflaggan och favoritlåten som alla sjunger i duschen är nationalsången. Medborgare i det här landet är den felande länken mellan människan och mänskligheten till skillnad från den stora massan som är den felande länken mellan apan och människan.

Jag syftar på en ny människa á la Frantz Fanon som varken är Europé eller Afrikan. De franska idealen frihet, jämlikhet och broderskap är inga tomma ord utan universella värden som tillämpas i hela världen där humanism, medkänsla och solidaritet står i centrum. Idén om detta fiktionella land har funnits hos mig länge och jag gör mitt bästa för att avsäga min etniska nationalitet och satsa på världsmedborgarskapet.

Men jag lyckas ändå inte med den här bedriften och känner att min vilja inte räcker hela vägen ut till Humania. Jag misslyckas med att överskrida mina personliga begränsningar och tillkortakommanden. Jag tänker på människan som en avbild av humanismen. Jag frågar mig: Vad är egentligen en människa? Vad är det som skiljer oss från djuren? Vad kännetecknar en god människa? Hur ska en sådan figur bete sig? Det är svåra frågor som inte kan besvaras på rakarm men är värda att fundera på.

Jag har blivit en svart man här i Sverige men jag vägrar att stämplas som en representant för en hel kontinent och få olika etiketter på mig såsom att man har dansen och musiken i blodet osv. Hegel, Kant och alla andra stora filosofer och vetenskapsmän definierat oss i zoologiska termer. En del gör det fortfarande och kan inte förstå att jag tar illa vid mig när jag kallas för N...ordet. Jag finns självklart i relation till andra och världen.

Jag skapar min vardag utifrån de förutsättningar som jag har för att berättiga min blotta existens. Den här tillvaron förväntas dock blottlägga själva essensen för min existens. Folk utgår ifrån dolda strukturer, medvetet eller omedvetet, och detta gör att vissa fördomar uppstår och frodas i avsaknad av ifrågasättande möten. Vad är det att vara en människa med vissa egenskaper som kännetecknar Afrikaner och förkroppsligar alla förutfattade meningar? Vem och hur skapas fördomar? Jag finns här och nu i detta land är ingen slump men att själva exilen och sökandet efter mening och identitet i den gråa vardagen förutsätter att jag definieras av andra oavsett vad jag själv känner och tänker. Motpoler och kategoriseringar hör till vardagen men i denna så kallade globaliserad värld där begrepp som världsmedborgare och kosmopoliter används lite hur som helst, är det fortfarande svårt för många att se individen bakom det ytliga.

Vem har tolkningsföreträden för andras identiteter? Är det ett behov som människan har att peka på olikheten hos andra för att kunna erkännas och accepteras? I denna kamp att få existensberättigande har människan mer behov av att synas och höras mer än något annat djur. Man finns inte i ett tomtrum utan något sammanhang. Man skapar sin sociala kontext genom att söka erkännande för det man är,har eller gör. Ingen social människa kommer undan detta faktum såtillvida man betecknar sig som homosapiens.

Människans förmåga att tänka "förnuftigt" och planera sin tillvaro gör henne unik. En handlande människa gör olika försök att konstruera olika teorier om mänskligt handlande, förväntningar, förhoppningar, intentionaliter, vilja, m.fl. Detta unika tillstånd har varit både på gott och ont. De flesta forskare har strävat efter att systematiskt beskriva psykiska företeelser och mänskligt handlande i kausala (orsak/samband) och naturvetenskapliga termer.

Jag finner Wittgensteins handlingsfilosofi utifrån språkliga och mentala företeelser mycket intressanta. Han menar att människans psykiska/själsliga företeelser förklaras i vårt sätt att tänka, tro och känna. Jag tänker och tror på världen och hamnar i känslosvängningar i relationen mellan mig och den stora världen. Hur hanterar jag detta? Hur utrustad är jag för att klara av det?

Medvetandet om min tillvaro här gör att jag pendlar mellan olika tankemönster, sinnevärldar, idévärldar och förhållningssätt. Kultur och identitet är inga fasta punkter i mitt liv utan pågående processer som förstärker mig och ger mig nya synvinklar varje dag. Man söker sin hemvist men hittar den aldrig om man inte tror på botaniska och biologiska identiteter. Språkliga och yrkesmässiga identiteter är mer intressanta vid min horisont. Man kan skapa olika sorts gemenskaper utifrån sitt eget intresse och behov. Språkets betydelse kan inte undermineras i detta sammanhang.

Wittgenstein menar att:

"Språket till sitt väsen är ett system av möjliga spänningar och att tänkandet inte är ett "talande med sig själv" just därför att den verkliga spänningen saknas!"1

Han betonar att människan skall förstås som en samverkan mellan distans och relation. Människan står i ett distansförhållande till världen, och hon kan alltid träda i relation till världen. Språket är också manifesterat i detta dubbelförhållande. Kommunikationen människor emellan kan rasera alla murar eftersom mänsklig existens får sin yttersta bekräftelse i utbytet med andra.

Språket som markör av ens härkomst eller klass är av stor betydelse men om dialogen mellan okända människor inte sträcker sig längre än dagens väder eller ens ursprung blir det inte ett vettigt utbyte av det hela eftersom detta bara cementerar de nuvarande strukturerna och fördomarna. Alla människor har potentialen att skaka om sina fördomar och avmystifiera status-quo på alla fronter om man har viljan till det. Jag har gett mig in på den resan och upptäcker nya perspektiv på livet hela tiden.

Jag sitter hemma en kväll och lyssnar på dagens ekot där de berättar att O J Simpson har frikänts. Jag hoppar upp och ner jublande därför att en Afro-Amerikan som kanske är inblandad i sin vita hustrus mord och levde "vitt" har funnits oskyldig. Men frågan kvarstår dock: vad är det som gör att jag reagerar som jag gör? Vad har jag gemensamt med den här personen utöver hudfärgen? Är det så att jag i mitt undermedvetna identifierar mig med alla svarta på jordklotet? Vem driver mig till att känna så trots mitt inre motstånd att se till människorna mer än hudfärgen?

Jag åker också till Klippan med en kompis varje sommar och lägger en blomma på den plats där Patric Gbeyo(killen från Elfenbenskusten) mördades av rasister 1995.

Jag människan som värnar om humanismen frågar mig om jag handlat på samma sätt om O J Simpson varit Svenskblondin eller Patric Gbeyo varit Kosovoalban. Naturligtvis inte även om jag vill tro det. Det har inte enbart med medvetenhet eller omedvetenhet om etnicitet eller annan form av identifikation att göra. I Subjektifieringsprocessen är inte alltid jag som styr över när jag objektiferar mina föremål. Hur kommer jag att reagera om jag ser två döende människor som har blivit påkörda och är lika gamla, på en öppen gata i Lund, en vit och en svart man men jag kan bara hjälpa den ene? Vad ser jag hos svarta som jag inte ser hos vita eller tvärtom? Har alla människor verkligen lika värde? Vad betyder det i så fall?

Varför hälsar jag alla okända svarta människor på gatan? Är det en dunkel och omedveten solidaritet mot den vite mannen? Eller är det en fråga om en global medvetenhet mot ett kapitalistiskt system vars illgärningar och brutalitet tvingat oss på flykt? Varför kommer vanliga Svenskar till mig och frågar mig om jag har droger att sälja i tron att svarta ägnar sig åt det? Vad bottnar min ilska och vrede i? Jag finns men finns inte mer än den vite mannen, för att låna Fanons ord, men om min blotta närvaro stör någon annan, så tvingas jag att omskapa mig och hitta nya försvarsmekanismer. Rastafarianism, Négritude, svarta pantrarna, svart makt, Pan-Afrikanism och andra medborgarerättsrörelser bland svarta borde ses i det ljuset och som en strategi att hävda sig och kunna stå på egna ben.

Det är inte min avsikt att besvara alla de här frågorna som jag ställt utan vill bara väcka tankar för att bygga broar. Det finns mer logik i frågorna än svaren. Det är som Frantz Fanon sagt i sin sista bön:

"O min kropp, gör mig till en människa som alltid ställer frågor."2

Han skriver vidare att det finns överallt i världen människor som söker:

" Jag är inte historiens fånge. Jag får inte söka efter mitt ödes mening i historien. Jag måste ständigt hålla i minnet att det verkliga språnget består i att införa förnyelsen i existensen. I den värld där jag banar mig väg, skapar jag mig ständigt på nytt. Jag är solidarisk med varat i den mån som jag överskrider det."3

Västerlandet som måttstock och den västerländska människan som motto på den goda människan har varit normen i århundraden och det är först efter avkolonialiseringen som dessa lögner kommit att ifrågasättas och hamna i nya dager. Århundradens avhumanisering och demonisering av icke-éuropér har gjort att många människor tvingats att anpassa sig till västerländska förhållningssätt. Eliten i de forna kolonierna, som lärt sig västerländska språk och behärskat Europeisk kultur, kallats för assimilé, assimilado-civilisado, évolués och a fair minded englishman när de har ansetts " ha utvecklats" till kolonialisternas nivåer ,dvs, de har blivit som Fransmännen, Portugiserna, Belgarna och Engelsmännen.

Slavhandel, kolonialism och "den civiliserande missionen" som kostat miljontals Afrikaners liv har satt sina spår för all framtid på många sätt och vis. Jag försöker att inte låta historiens och den vite mannens börda att styra mitt agerande och förhållningssätt men hur går man vidare när det förflutna förföljer mig. Det förflutna finns i nuet och påminner om framtiden. Historien är inte linjär utan kan vara cirkulär med eviga dialektiker som inte har någon avslutande totalitet. Historien fortsätter oavbruten fast i en annan form och skepnad. Människan skapar historien lika mycket som historien skapar människan beroende på den socio-ekonomiska och politiska situationen.

Jag ansvarar inte bara för mina handlingar i nuet utan är ytterst ansvarig för gårdagens och morgondagens. Kollektiv skuld och erkännande inför det som ett visst folk utsattes för i det förflutna banar vägen för försoning oavsett om denna generation har att göra med saken eller ej. Judeutrottningen och förintelsen är ett sådant exempel som drar skam över hela mänskligheten. Tyskland och Tyskar är inte de skyldiga utan den rationella människan i sin helhet eftersom andra världskriget är ett resultat av modernismen. Men hur långt tillbaka i historien ska man gå för att hantera mänsklighetens stora problem med rasism och diskriminering, o.s.v.? Jag är inte slav av mitt förflutna men medvetenheten om det förflutna underlättar kontrollen över mitt eget sinne och mina egna tankereflektioner därmed min samtid och framtid:

"Jag som färgad människa har inte rätt att hoppas att den vite skall plågas av skuld inför mitt folks förflutna. Jag som färgad människa har inte rätt att fundera ut medel för att trampa på den före detta herrens stolthet. Jag har varken rätt eller skyldighet att kräva upprättelse för mina förslavade förfäder. Det finns ingen svart mission; det finns ingen vit börda. Det finns ingen vit värld, det finns ingen vit etik, ingen vit intelligens.4"

Ett folk som har beskrivits och beskrivs fortfarande som barbariska och otämda vildar kan inte frigöra sig dock från historiens bojor utan att analysera dagens problem i historiskt materialistiska modeller. Bilden av det förflutna självklart färgar vår bild av nuet och framtiden men hur hanterar man annars all form av förtryck om man inte går in på de djupa strukturella källorna till problemet. Det handlar inte om ett begär hos mig för hämnd eller retroaktiv återupprättelse, som Fanon uttrycker det, utan krav på rättvisa för alla människor. Rashierarkin lever kvar i högsta grad och kulturimperialismens försök att förringa historiens börda och inrikta sig på "det oändliga framsteget" slår tillbaka på olika sätt.

Kvinnoförtrycket i världen upprätthålls inte bara av makthavare utan av oss alla män också. Om jag som en man inte känner för att ifrågasätta de nuvarande maktstrukturerna och gör något åt det hela på mitt personliga plan, så är jag också en del av det förtryckande systemet. Varje dag är som en kamp där enskilda personers agerande kan berättigas eller förkastas. Jag ser frågan om rasism på samma sätt eftersom det är i huvudsak hos den vite som rasproblemet uppståt:

"Det gäller för tredje världen att på nytt påbörja människans historia, en historia som tar hänsyn till de storartade idéer som Europa hävdat men också räknar med de brott som Europa begått. Dess grövsta försyndelse mot den enskilda människan har varit att slita hennes funktioner från varandra, söndersmula hennes personlighet. Inom gemenskapens ram bär Europa ansvaret för klyftor, skiktbildning och blodiga konflikter mellan klasserna. Och allra värst har Europa förbrutit sig mot hela mänskligheten genom att ha lagt grunden till rashat, slaveri, exploatering och framförallt den folkutrotning utan blodsutgjutelse som det fullständiga åsidosättandet av en och en halv miljard människor utgör."5

Den socio-ekonomiska och politiska orättvisan tilltar och den västerländska rikedomen som grundats och möjliggjorts tack vare slavhandel och kolonialism kräver historisk analys.

Fanon betonar behovet av att skapa en ny människa:

"För Europas skull, för egen skull och mänsklighetens skull, kamrater, måste vi skifta hamn, utveckla ett nytt tänkande och söka skapa en ny människa."6

Fanons ståndpunkter och kloka ord kan bara förstås i sitt historiska sammanhang och sin tidsanda. Jag vill hoppas att ett färgblint folk och land inte är en utopi utan är möjligt men om dagens samhälle är en spegelbild av morgondagens så finns det inte så mycket utrymme för framtidstro. I grund och botten krävs det en radikal förändring och maktförskjutning i världsordningen, så att alla människor får möjligheter att göra sina röster hörda. Så länge maktstrukturen bibehålls av en minoritet på jorden så kommer kampen för rättvisa och folkets demokratiska republiken HUMANIA att fortsätta som aldrig förr.