Från Lund, Eslöv och Höör till Asmara, Adi Guadad och Emboito..

Jag fyllde 41 år i fredags men det kändes inte som något ”stort” som jag behövde fira eller göra något extra inför den. Det är sällan jag firar födelsedagar och just denna udda ålder känns ännu mindre intressant. 42 är dock meningen med livet och kommer att firas någorlunda.Jag gjorde istället en ”deltagande observation” av dagen som en god antropolog jag är  och försökte att begripa vad innebörden av det hela var.


Att se det mennigsfulla i det menningslösa och tvärtom blir nog den mest sannolika händelseutvecklingen med åren. Cynism och kritiskt tänkande i all respekt men likgiltighet inför det mesta som det inte går att påverka, skrämmer mig. Klokskap och visdom må tilltaga med åren men så länge vi gör anspråk på att vara människor, är det väl plikten och ansvaret inför andra som gör oss till tänkande och planerande varelser.

Ifrågasättande av de val vi har gjort och gör förföljer oss alla levande tills vi går bort men själva livsgnistan och drivkraften att fortsätta andas in och ut varje dag , ligger nog i nyfikenheten och kunskapstörsten. Mitt val att bosätta mig här i Asmara, Eritrea just nu får mig att tänka på hur mitt liv hade kunnat se ut och om jag hade valt att befinna mig någon annanstans istället. DEN FRIA VILJAN kan vara överskattad i vissa situationer men viljan att leva så fri som möjligt utan något bindande och betungande är något människor drömmer om.

Någon skånsk poet sade en gång i tiden: ” det slog mig i morse att mitt tak är någon annans golv och mitt golv är någon annans tak.” Jag slås ibland av min egen resa här i livet och den ständigt återkomande känslan av främlingskap inför omvärlden oavsett var jag befinner mig. Jag präglades av exilens livsvillkor i Etiopien och Sverige i nästan 40 år.

Begrepp som ”hemland” och ”moderland” är inte främmande för mig men den totala samhörgigheten med andra människor behöver inte nödvändigtsvis ha med land och blod att göra i alla dess bemärkelser. Minnena av det förflutna förföljer mig och jag försjunker i ingenmans land rätt ofta.

Det finns nog inget land som är fullkomligt perfekt för någon men att alltid sticka ut och inte vara en i mängd någon gång, tär på alla människor.Lagomlandet Sverige där mellanmjölk dricks och jantelagen fortfarande härskar, har sina för och nackdelar som alla andra länder. Det som är jobbigt med Sverige är oftast klimatet och kulturen.Den fina naturen, Kunskapskanalen och Radions p1 saknar jag mest.

Skillnaderna mellan Lund och Asmara, Adi Guadad och Eslöv, Emboito och Höör må vara stora men det finns en hel del likheter dessa städer emellan också.Tristessen och avsaknad av kosmopolitanism kan vara riktigt mördande i små städer oavsett var man är men bortom det geografiska, kulturella och historiska landskapet, är det människorna som utgör själva essensen och själen av ett ställe.

Ett agrart samhället är klart helt olikt ett informationssamhälle men behovet av att ses och höras skiljer inte så mycket samhällena emellan även om förutsättningarna är vittskilda. Jag är fortfarande i skuggan av min ändlösa livsresa trots åldern påminner mig om att mitt förflutna är nu längre än min framtid. Det är dödens blotta närvaro som egentligen tvingar oss att göra val och vidga våra vyer. Det är därför man säger att livet är summan av alla de goda krafter som håller döden på avstånd.Morgondagen finns inte utan gårdagen och denna dag. Jag är väl medveten om det och gör mitt yttersta att vara här och nu så länge det går.