Människans behov av tröst är tidlöst. Upprinnelsen till allt filosoferande har många bottnar men jakten på lycka är en av dem.
Boken tar upp bl.a. Montaigine,Epikuros, Schopenhauer, Nietzsche och diskuterar deras olika förhållningssätt till livet.
Jag tänker inte fördjupa mig i dessa filosofers livsåskådningar här utan sammanfattar kort min egen ideologi som bottnar i mitt hemland:Humania republiken.
Människan är varken ett mästerverk eller underverk. Hon är inte heller ett misstag som somliga förespråkar. Hon är en produkt av sin tid och har ett stort behov av bekräftelse och tröst.
Livet består av bl.a. smärtor, motgångar, ångest, mörker och annat ovidkommande och ovälkomna trivialiteter.
Det blir därför fel att enbart fokusera på lyckan och strävan att uppnå en fullkomlig sådan.
Det gäller att istället hitta mellanväggar av ljus och medgångar för att kunna balansera och bejaka Livet.
Jag finner glädje och harmoni i mellanskiktet och mellaförskapet av sociala kontexter.
Att sätta upp realistiska mål och använda olika medel som inte är främmande inför den dystra verkligheten, underlättar för att kunna hantera livets bräcklighet och skörhet.
Filosofins största förtjänster ligger i att utmana oss och utsätta oss för intellektuella påfrestningar och förundran.
Det är frågorna som är fascinerande och givande. Det finns ingen facit i hur ett liv ska levas och hur tiden skall förvaltas.
Alla har ju 24 timmar till sitt förfogande men det är som Kierkegaard säger :
" livet förstås baklänges men bör levas framlänges. "
Det är när man befinner sig mitt i en livskris som filosofins tröst är som mest oumbärlig. Jag filosoferar, alltså, finns jag. God förnöjelse!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar