Den Svenska kultureliten har nu börjat kritisera den nya kulturministern Alice Bah Kunke och förklarat henne som en inkompetent person som inte kan någonting. Expressen är väl inte känd för att förespråka djupa och utvecklande samtal men Gunilla Brodrej tar sin trångsynthet i sin kritik av Alice Bah till helt annan nivå:
http://www.expressen.se/kultur/alice-bah-kuhnke-har-inte-kompetens-nog/.
Jasenko Selimovic är också en annan kulturelit som alltid försvarar etablissemanget och tar sig själv på stort allvar. Han är inte sen på att hänga på drevet mot Alice och Miljöpartiets kulturpolitik.Han skrämmer mig med sin arrogans och Besser-Wisser mentalitet /förhållning. Jag är inte alls imponerad av honom. Kultureliten verkar sakna både samvete och kompas.
Vissa av frågorna som ställdes i p1 morgon var visst hypotetiska och jag ser ingen inkompetens i att svara på det sätt som ministern gjorde.Komplexa frågor som rasism i media har inga enkla svar och Alice påpekar också just detta.
Kultureliten i Sverige har försökt att förminska och förlöjliga Alice ända sedan hon utsågs till kulturminister. Man kan ju klart undra varför det alltid blir så varje gång en färgad människa blir minister eller får en betydande post i samhället. Jag vill inte gå in på de teorier som jag har och spekulera i det men jag har en utmaning till alla icke-vita som aspirerar på att bli minister i väst. Jag vill att ni ska avböja all ministerpost gällande kultur, migration, integration och idrott. Varför är dessa poster reserverade just till denna grupp är också en annan fråga som jag har svar på:-).
Lyssna och döm själv efter att ha lyssnat Alices intervju här:
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6000017&playaudio=5120196
torsdag 30 oktober 2014
måndag 9 december 2013
Lyft sanktionerna mot Eritrea!
Jag kom tillbaka till Sverige igår efter en veckas flytstädning i Asmara, Eritrea. Jag självklart upplevt Eritrea mycket annorlunda denna gång än när jag bodde och levde där tidigare. En vecka är väldigt kort tid men känslan av att ha ett land och ett territorium som man kan komma till för att träffa släkt och vänner är oslagbar.
Inget nytt om Dawit Isaak men folk (bl.a. inom militären) som jag har träffat, bekräftar återigen att han är vid liv. Den största faran är väl att hans hälsa skulle kunna försämras ännu mera eller begå självmord. Den eritreanska regimen har all anledning att bibehålla honom vid liv, enligt dem.
Internet finns knappt i Eritrea och bristen på information är uppenbar. Den alltdyrare tillvaron och bristen på livsmedel, de konstanta vatten och elavbrotten är fortfarande närvarande men inget överskuggande problem för regimen som sitter allt starkare vid makten.
Eritreaner är nog det mest köande folket på jordklotet. Man går till elverket, televerket (eritel) och vattenverket för att betala sina räkningar. Begreppet att betala på nätet finns inte i Eritrea. Hundratals människor ställer sig i kö och sitter på bänkar vid dessa institutioner för att betala sina räkningar varje dag. Det hela tar mellan en halv till en timme beroende på om elen finns eller ej men folket har fantastiskt tålamod i Eritrea. Det finns inte uttagsautomater heller vilket gör att bankerna är fulla med människor som vill insätta eller uttaga sina pengar. Långsamheten är inte alltid av ondo eftersom människor samtalar på riktigt under dessa väntetider.
Jag är alltjämt mot sanktioner gentemot Eritrea oavsett vad embargot är tänkt till att åstadkomma. Folk som förespråkar detta här i Sverige, har inget koll på läget i Eritrea. Det är alltid vanligt folk som drabbas av sanktioner och den Eritreanska regimen är vår regering som utgörs av vårt blod och kött.
Det är Eritreanernas sak att fortsätta med det nuvarande läget eller att göra något annat åt saken. Ingen med sitt sinnes fulla bruk, förespråkar krig och ekonomiskt embargo mot Eritrea. Ingen vill ha ett nytt Libyen, Syrein eller Egypten.
Perestroika and Glasnost är vad Eritrea behöver. Ingen revolution kommer att någonsin ersätta befrielserevolutionen.
Awet Nhafash!
Seger åt massorna!
OBS om situationen i Eritrea nu och Lampedusa.
lördagen den 26:e oktober 2013
OBS om situationen i Eritrea nu och Lampedusa.
Kwame Touré om situationen i Eritrea
Sänt i OBS den 23 oktober 2013
Publicerat onsdag 23 oktober kl 09:48
Jag gillar inte att behöva beskrivas på basis av nationalitet, etnicitet, religion eller klass. Men exilens livsvillkor tvingar mig ibland att rättfärdiga att jag befinner mig på bortaplan. Frågor om identitet och tillhörighet genomsyrar vårt liv även i den så kallade globaliseringens tidsanda. Efter drygt 22 år i Sverige och en ständigt återkommande känsla av limbo och stagnation, bestämde jag mig för att flytta till Eritrea för knappt ett och ett halvt år sedan. Jag packade mina hundratals CD-skivor/böcker och bosatte mig där för att föra ett normalt liv.
Men Eritrea är allt annat än ett normalt land. Tulltjänstemännen tvingade mig först att skicka alla mina CD-skivor och kassettband till informationsministeriet för granskning och censurering. Ministeriet bestämde sig för att beslagta några av mina amhariska band, eftersom de ansågs vara etiopiska. Konflikten med Etiopien är ständigt närvarande i Eritrea. Människor tvångsrekryteras till militären på grund av krigstillståndet i landet, och det pågår en jakt efter avhoppade soldater. Alla vuxna män och ogifta kvinnor i Eritrea har fått var sin AK47 Kalashinkov för att ”vakta” och ”försvara” landet.
Konstanta vatten- och elavbrott, och den långa nationella servicen som innebär att man arbetar för olika myndigheter för några hundra kronor i månaden, tär på befolkningen. Och de socio-ekonomiska och politiska begränsningar som finns i landet, skapar frustration och uppgivenhet hos många ungdomar. Min erfarenhet av situationen i Eritrea, har inte förenklat min bild av landet. Eritrea beskrivs oftast som en grym diktatur och som Afrikas svar på Nordkorea i västerländsk media. Men det krävs en mer nyanserad debatt för att förstå den komplexa situationen i Eritrea. Debatten om Eritreas regim, inte minst bland oss med Eritreanskt ursprung här i Sverige är, dessvärre svart eller vitt.
Båtolyckan utanför Lampedusa med hundratals döda eritreaner är bara en av många humanitära katastrofer. Tusentals eritreaner på flykt har dött i Sinaiöknen och på andra ställen. Alla eritreaner, oavsett politisk tillhörighet är bestörta över den tragiska händelsen utanför Lampedusa. Men inte ens sorgen har lyckats överbrygga de stora motsättningarna som finns mellan regimvänliga och oppositionen i exil. Man hållit separata minnesstunder överallt i världen. Även i Lund där jag bor, kunde man inte ens enas om en gemensam minnesceremoni för de döda i Lampedusa. Oppositionella höll sin manifestation på Mårtenstorget under lördagen medan regimvänliga samlades på ett annat ställe under söndagen. Den djupa tragedin politiseras av alla inblandade.
Det är beklämmande att ingen diskuterar orsaken till varför så många eritreaner flytt från sitt land. Varför väljer eritreaner tystnaden och flykten framför revolten? Varför reser sig befolkningen inte mot sin regim som alla andra i mellanöstern och Nordafrika?
Det finns inget enkelt svar på denna fråga, men utifrån mina personliga iakttagelser kan jag konstatera att eritreanerna känner stark lojalitet mot de hundratusentals krigsveteraner som offrat sig för landets självständighet. Presidenten har fortfarande ett symboliskt och enande värde hos de flesta eritreaner. En annan förklaring är att eritreaner inte vill föra ett nytt krig mot sitt eget folk, eftersom man är väl medveten om krigets pris. Flykt och tystnad är därför de motståndsmetoder som närmast ligger eritreanerna.
Eritreas konflikt med omvärlden i allmänhet och Etiopien i synnerhet, har snarare förstärkt regimen. Demokrati, yttrandefrihet och respekt för mänskliga rättigheter är en bristvara i Eritrea, men frånvaron av konfliktlösning med Etiopien och avsaknad av framtidstro, är, menar jag, de största problemen i Eritrea.
Min förhoppning är att tragedin i Lampedusa medför något gott med sig och att ingen ska ha dött förgäves. Regimskifte och revolution är inte alltid lösningen på alla länders komplexa problem. Den så kallade arabiska våren eller uppvaknandet är inget drömscenario för många länder i Afrika. Drömmen har som bekant förvandlats till mardrömmar i Egypten, Libyen, Syrien och andra länder. Mardrömmar vill man klara sig utan. Eritreas problem behöver, anser jag, eritreanska lösningar. Fred mellan Eritrea och Etiopien samt försoning och nåd bland eritreaner är den enda vägen ut ur dödläget på Afrikas horn.
Kwame Touré
frilansjournalist
Men Eritrea är allt annat än ett normalt land. Tulltjänstemännen tvingade mig först att skicka alla mina CD-skivor och kassettband till informationsministeriet för granskning och censurering. Ministeriet bestämde sig för att beslagta några av mina amhariska band, eftersom de ansågs vara etiopiska. Konflikten med Etiopien är ständigt närvarande i Eritrea. Människor tvångsrekryteras till militären på grund av krigstillståndet i landet, och det pågår en jakt efter avhoppade soldater. Alla vuxna män och ogifta kvinnor i Eritrea har fått var sin AK47 Kalashinkov för att ”vakta” och ”försvara” landet.
Konstanta vatten- och elavbrott, och den långa nationella servicen som innebär att man arbetar för olika myndigheter för några hundra kronor i månaden, tär på befolkningen. Och de socio-ekonomiska och politiska begränsningar som finns i landet, skapar frustration och uppgivenhet hos många ungdomar. Min erfarenhet av situationen i Eritrea, har inte förenklat min bild av landet. Eritrea beskrivs oftast som en grym diktatur och som Afrikas svar på Nordkorea i västerländsk media. Men det krävs en mer nyanserad debatt för att förstå den komplexa situationen i Eritrea. Debatten om Eritreas regim, inte minst bland oss med Eritreanskt ursprung här i Sverige är, dessvärre svart eller vitt.
Båtolyckan utanför Lampedusa med hundratals döda eritreaner är bara en av många humanitära katastrofer. Tusentals eritreaner på flykt har dött i Sinaiöknen och på andra ställen. Alla eritreaner, oavsett politisk tillhörighet är bestörta över den tragiska händelsen utanför Lampedusa. Men inte ens sorgen har lyckats överbrygga de stora motsättningarna som finns mellan regimvänliga och oppositionen i exil. Man hållit separata minnesstunder överallt i världen. Även i Lund där jag bor, kunde man inte ens enas om en gemensam minnesceremoni för de döda i Lampedusa. Oppositionella höll sin manifestation på Mårtenstorget under lördagen medan regimvänliga samlades på ett annat ställe under söndagen. Den djupa tragedin politiseras av alla inblandade.
Det är beklämmande att ingen diskuterar orsaken till varför så många eritreaner flytt från sitt land. Varför väljer eritreaner tystnaden och flykten framför revolten? Varför reser sig befolkningen inte mot sin regim som alla andra i mellanöstern och Nordafrika?
Det finns inget enkelt svar på denna fråga, men utifrån mina personliga iakttagelser kan jag konstatera att eritreanerna känner stark lojalitet mot de hundratusentals krigsveteraner som offrat sig för landets självständighet. Presidenten har fortfarande ett symboliskt och enande värde hos de flesta eritreaner. En annan förklaring är att eritreaner inte vill föra ett nytt krig mot sitt eget folk, eftersom man är väl medveten om krigets pris. Flykt och tystnad är därför de motståndsmetoder som närmast ligger eritreanerna.
Eritreas konflikt med omvärlden i allmänhet och Etiopien i synnerhet, har snarare förstärkt regimen. Demokrati, yttrandefrihet och respekt för mänskliga rättigheter är en bristvara i Eritrea, men frånvaron av konfliktlösning med Etiopien och avsaknad av framtidstro, är, menar jag, de största problemen i Eritrea.
Min förhoppning är att tragedin i Lampedusa medför något gott med sig och att ingen ska ha dött förgäves. Regimskifte och revolution är inte alltid lösningen på alla länders komplexa problem. Den så kallade arabiska våren eller uppvaknandet är inget drömscenario för många länder i Afrika. Drömmen har som bekant förvandlats till mardrömmar i Egypten, Libyen, Syrien och andra länder. Mardrömmar vill man klara sig utan. Eritreas problem behöver, anser jag, eritreanska lösningar. Fred mellan Eritrea och Etiopien samt försoning och nåd bland eritreaner är den enda vägen ut ur dödläget på Afrikas horn.
Kwame Touré
frilansjournalist
2 kommentarer:
- Knowledge is powersa...
- Mycket bra analys och infallsvinkel på problematiken i Eritrea och dess påverkan på befolkningen i stort och unga generationen i synnerhet. Jag dra ut din analys lite och utöka den med hur vi kan skapa en plattform där vi skulle kunna överbrygga våra motsättningar och öppna öronen och göra de lyssnade än hörande. Med det menar jag t.ex att vi skulle börja med att respektera meningsskiljaktigheter och lära oss att leva med att alla vi inte har samma ideologi och värderingar och alla har rätt till att tänka fritt och oberoende.
Om vi börjar där tror jag att vi har stor chans att komma närmare och lättare hitta hållbara lösningar på problemet. - 28 oktober 2013 16:01
- Kwame Tourésa...
- Jag håller med dig fullständigt. Förmågan att föra ett förnuftigt samtal och att kunna tolerera meningsskiljaktigheter är väl det som gör människan till en unik varelse. Frågan är var de lyssnande öronen finns bland oss? Pajkastning och att skrika mest och högst verkar ha blivit dessvärre dagens melodi.
- 29 oktober 2013 15:18
tisdag 8 oktober 2013
The horn shall rise from the ashes
The workshop group 2 that I participated at the horn Africa conference, which was held in Lund in August 2013 for the 12th times, tried to focus on possibilities and actions rather than problems.
Economic growth and human development: The role of managing natural resources:
- Are natural resources, curses or blessings?
- Natural resources have been viewed as a major source of conflicts so far but it should be rather a source of solution by a better management and distribution.
- The issue of ownership like land, minerals and other resources calls for a new approach when a weak state takes over or is in charge. Customary ownership is being mariginalized under such circumstances. Nomads and peasants are impoverished and weakened.
- Good governance would likely create the conditions for a fair distribution of resources and sense of belonging.
- Transparency is another issue that needs to be stressed too. Descent investments on human beings is highly demanded. Wherever there is a growing demand for resources, the impact of globalization leads to governments to give concessions.
- The IMF and worldbank have deprived the poor from being empowered and both economically and politically.
- Corruption is one big challenge that needs to be tackled. Genocide has even taken place in some areas amidst " the scramble for resources".
- The call for corporate responsibility of companies and governments on the damages that have been inflicted upon innocent citrizens is on the upsurge which is a good news.
- Accountablity of democracy is the way out through representative empowerment.
- The question of who has the right to give permission to companies to work on the exploration of natural resources is a legitimate issue as despotic and dictatorial states use the revenue to oppress their own populations.
- More participation of civil societies and independent institutions is a pre-condition for a new empowerment, capacity building and strengthning of the structures of the states in focus.
- Non-functioning governments and states do encourage and fuel conflicts rather than solutions.
- The question of compensation for local people who are displaced and directly affected needs more attention too.
- Regime change is not always a guarantee for transparency at times as foreign interests interfere in the affairs of developing countries.
- International actors need a framework to "behave well" when exploiting natural resources in other countries. You can call it a plateform, ethic code or mechanism needs to be drafted on a global scale.
- Promotion of human rights, education and human development is also recomended by this workshop.
- Economic and political sanctions against individuals, nations, states and regions are not the solution for any problem.
- "The code of behaviour" that needs to be drafted on an international level, should clarify the question of owneship on the behalf of UN, AU or whoever needs it. It is a very complex situation that needs to be adressed holistically. The human concerns are more alarming than anything else.
- The environmental and climatic impacts are not given enough attention either. A new approach must be implemented that accomodates all citizens who are stakeholders and concerned victims of all the efforts of the so called "development agenda".
- Allocating the same amount of money to local development for grassroot people is one way of showing some solidarity.
- Local empowerment, transparency, ownership and accountability are the keynotes that are highly emphasized in this group.
- Involving media awareness in a greater extent than ever is a must. Social media and traditional approaches could be used to enhance the role of natural resources to bring about sustainable solutions and developments too.
- Skilled people to monitor companies are needed. Capacity building och creating a sense of ownesrhip is also demanded.
- Involving human rights organizations to expose the abuse of natural resources by companies and governments could help to a certain extent.
- In the case of the African continent, we call for the set up of a continental bank account in the name of "African development bank". The bank shall manage and distribute the incomes that spring from from the resources across the continent on the premise of helping the most needy and impoverished.
Economic growth and human development: The role of managing natural resources:
- Are natural resources, curses or blessings?
- Natural resources have been viewed as a major source of conflicts so far but it should be rather a source of solution by a better management and distribution.
- The issue of ownership like land, minerals and other resources calls for a new approach when a weak state takes over or is in charge. Customary ownership is being mariginalized under such circumstances. Nomads and peasants are impoverished and weakened.
- Good governance would likely create the conditions for a fair distribution of resources and sense of belonging.
- Transparency is another issue that needs to be stressed too. Descent investments on human beings is highly demanded. Wherever there is a growing demand for resources, the impact of globalization leads to governments to give concessions.
- The IMF and worldbank have deprived the poor from being empowered and both economically and politically.
- Corruption is one big challenge that needs to be tackled. Genocide has even taken place in some areas amidst " the scramble for resources".
- The call for corporate responsibility of companies and governments on the damages that have been inflicted upon innocent citrizens is on the upsurge which is a good news.
- Accountablity of democracy is the way out through representative empowerment.
- The question of who has the right to give permission to companies to work on the exploration of natural resources is a legitimate issue as despotic and dictatorial states use the revenue to oppress their own populations.
- More participation of civil societies and independent institutions is a pre-condition for a new empowerment, capacity building and strengthning of the structures of the states in focus.
- Non-functioning governments and states do encourage and fuel conflicts rather than solutions.
- The question of compensation for local people who are displaced and directly affected needs more attention too.
- Regime change is not always a guarantee for transparency at times as foreign interests interfere in the affairs of developing countries.
- International actors need a framework to "behave well" when exploiting natural resources in other countries. You can call it a plateform, ethic code or mechanism needs to be drafted on a global scale.
- Promotion of human rights, education and human development is also recomended by this workshop.
- Economic and political sanctions against individuals, nations, states and regions are not the solution for any problem.
- "The code of behaviour" that needs to be drafted on an international level, should clarify the question of owneship on the behalf of UN, AU or whoever needs it. It is a very complex situation that needs to be adressed holistically. The human concerns are more alarming than anything else.
- The environmental and climatic impacts are not given enough attention either. A new approach must be implemented that accomodates all citizens who are stakeholders and concerned victims of all the efforts of the so called "development agenda".
- Allocating the same amount of money to local development for grassroot people is one way of showing some solidarity.
- Local empowerment, transparency, ownership and accountability are the keynotes that are highly emphasized in this group.
- Involving media awareness in a greater extent than ever is a must. Social media and traditional approaches could be used to enhance the role of natural resources to bring about sustainable solutions and developments too.
- Skilled people to monitor companies are needed. Capacity building och creating a sense of ownesrhip is also demanded.
- Involving human rights organizations to expose the abuse of natural resources by companies and governments could help to a certain extent.
- In the case of the African continent, we call for the set up of a continental bank account in the name of "African development bank". The bank shall manage and distribute the incomes that spring from from the resources across the continent on the premise of helping the most needy and impoverished.
torsdag 13 juni 2013
Tidelag blir förbjudet i Sverige...Halleluja...
Jag fattar inte varför det har dröjt så länge innan lagstiftarna i Sveriges riksdag bestämmer sig för att förbjuda allt sexuellt umgänge mellan människor och djur förrän nu. Vad är förklaringen till denna passivitet som inte kan rättfärdigas i något samhälle med samvete.
Den sexuella friheten bör väl ha sina begränsningar och staten skulle ha lagstiftat om detta för länge sedan.Den här dekadensen i människors sjuka beteenden bör inte ha något samband med den oinskränkta friheten som människor gör anspråk på.
Ett stycke svenskt historia på text TV lider så här:
Sex med djur förbjuds nästa år
Att ha sex med djur förbjuds. Rege-
ringen lägger till slut fram ett för-
slag om förbud mot tidelag som opposi-
tionen länge efterlyst, uppger Ekot.
I dag omfattar djurskyddslagen sexu-
ella övergrepp på djur som innebär att
djuret lidit fysisk eller psykisk ska-
da, vilket kan vara svårt att bevisa.
Straffet för att ha sex med djur före-
slås bli böter eller fängelse i högst
två år. Lagen föreslås träda i kraft
den 1 januari nästa år. Det tidigare
förbudet mot tidelag upphävdes 1944,
med motivet att inte längre
kriminalisera sexuell läggning.
En annan låter som följande:
HD: Otrohetskontroll var våldtäkt
Högsta domstolen meddelade i dag att
den 28-årige man som med våld fört upp
fingrarna i sin sambos underliv för
att kontrollera om hon varit otrogen
ska dömas för våldtäkt.
Mannen dömdes först av Attunda tings-
rätt till två år och åtta månaders
fängelse för bland annat våldtäkt.
Hovrätten sänkte sedan domen till ett
år och två månader för olaga tvång
utan sexuellt syfte.
HD slår dock fast att att "handlingen
har en påtaglig sexuell prägel som är
ämnad att kränka hennes sexuella
integritet".
Sex är väldigt känsligt ämne i alla länder men kanske ännu mer i Sverige av någon anledning som bör undersökas på djupet.
Den sexuella friheten bör väl ha sina begränsningar och staten skulle ha lagstiftat om detta för länge sedan.Den här dekadensen i människors sjuka beteenden bör inte ha något samband med den oinskränkta friheten som människor gör anspråk på.
Ett stycke svenskt historia på text TV lider så här:
Sex med djur förbjuds nästa år
Att ha sex med djur förbjuds. Rege-
ringen lägger till slut fram ett för-
slag om förbud mot tidelag som opposi-
tionen länge efterlyst, uppger Ekot.
I dag omfattar djurskyddslagen sexu-
ella övergrepp på djur som innebär att
djuret lidit fysisk eller psykisk ska-
da, vilket kan vara svårt att bevisa.
Straffet för att ha sex med djur före-
slås bli böter eller fängelse i högst
två år. Lagen föreslås träda i kraft
den 1 januari nästa år. Det tidigare
förbudet mot tidelag upphävdes 1944,
med motivet att inte längre
kriminalisera sexuell läggning.
En annan låter som följande:
HD: Otrohetskontroll var våldtäkt
Högsta domstolen meddelade i dag att
den 28-årige man som med våld fört upp
fingrarna i sin sambos underliv för
att kontrollera om hon varit otrogen
ska dömas för våldtäkt.
Mannen dömdes först av Attunda tings-
rätt till två år och åtta månaders
fängelse för bland annat våldtäkt.
Hovrätten sänkte sedan domen till ett
år och två månader för olaga tvång
utan sexuellt syfte.
HD slår dock fast att att "handlingen
har en påtaglig sexuell prägel som är
ämnad att kränka hennes sexuella
integritet".
Sex är väldigt känsligt ämne i alla länder men kanske ännu mer i Sverige av någon anledning som bör undersökas på djupet.
måndag 10 juni 2013
Göran Greijder och den svenska sommaren....
Göran Greider är för mig en av Sveriges bästa poeter och skarpt tänkande individer. Det är alltid inspirerande att lyssna på honom. Han är alltid kritisk till etablissemanget och förespråkar en politik som präglas av social rättvisa. Han pratar om klass som ingen annan. Han ser orsaken till barnfattigdom klarare än politikerna. Detta är ingen hyllning till Göran utan en hyllning till mångfalden i människors ideologi och kosmologi. Läs hans artikel om barnfattigdom i Sverige :
http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=515&blogg=58671
Jag har varit här i Sverige i knappt tre veckor nu och jag upplever den Svenska sommaren och det välorganiserade samhället på ett annat sätt än vanligt. Kontrasten mellan Eritrea och Sverige fascinerar mig. Jag känner mig väldigt privilegierad över att kunna pendla mellan två världar som markant skiljer sig åt på alla fronter.
http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=515&blogg=58671
Jag har varit här i Sverige i knappt tre veckor nu och jag upplever den Svenska sommaren och det välorganiserade samhället på ett annat sätt än vanligt. Kontrasten mellan Eritrea och Sverige fascinerar mig. Jag känner mig väldigt privilegierad över att kunna pendla mellan två världar som markant skiljer sig åt på alla fronter.
tisdag 7 maj 2013
Bortom den omedelbara besvikelsen och frustrationen, sammanfattas året som lärorikt!
En av mina anonyma läsare frågade mig nyligen vad som fick mig att flytta hit till Eritrea, vad jag gör här nu och hur det senaste året i detta land har varit. Även om jag har berört dessa frågor i mina blogginlägg vid flera tillfällen tidigare, känner jag ändå att det kanske är dags att sammanfatta min tid och tillvaro i Eritrea. Iförrgår söndagen den 5 maj var påskdagen här i Eritrea och jag var i Adi Gombolo för att fira den med min kusin och hennes pappa. Jag fick erfara en taxi vars främre hjul pajade, en överfull minibuss och ett slagsmål på en kort färd inom Asmara innan jag fick åka till landsbygden.
Jag har varit här i Eritrea sedan den 1 januari 2012 med ett undantag för ett par månaders (april/maj 2012) vistelse i Sverige. Jag hade precis fyllt 40 år i september 2011 och varit i Sverige i knappt 22 år när jag fattade mitt beslut att röra på mig och börja om i ett annat land på nytt. Jag ville inte fastna i en situation av moment 22 och en överväldigande känsla av limbo och stagnation på alla sätt och vis. Alternativet var att fortsätta arbeta som jobbcoach i Lund och föra ett tryggt liv men tråkigt och förutsägbart på alla fronter. Jag hade gjort allt jag velat göra i Sverige förutom att gifta mig och skaffa körkort/barn .
Jag ville aldrig göra dessa saker i Svea av någon anledning men jag var inte beredd för det heller. Jag hade kunnat flytta till vilket annat land som helst, Ödet ville dock att det skulle bli Eritrea men det hade lika gärna varit Peru eller Brasilien.
Under det senaste året här i Eritrea har jag hunnit gifta mig, lära mig lite arabiska, arbetat som antropolog, håller på att ta körkort, rest runt om i landet, träffat de flesta av mina släktingar och många andra spännande människor. Jag har också lärt mig mycket om Eritrea och dess befolkning genom min frilans forskning om nationbyggandet. Vad är det som håller ett land ihop? Värderingar, kultur, krig o.s.v. är en av mina frågor. Jag bedriver den här forskningen i samaebete med centret for dokumentation och forskning här i Asmara och detta är ett långvarigt projekt som kommer att ta rätt lång tid. Jag kommer bl.a. att iresa runt om i landet och ntervjua folk från alla nio etniska grupper om nationell identitet och dylikt.
Nationbyggandet bort om den föreställda gemenskapen, fascinerar mig. Året har gått väldigt snabbt och jag ångrar inte att jag har flyttat hit, inte det minsta. Det innebär dock inte att jag inte haft mina tvivel och bekymmer under tiden men jag ser inte exilen som den enda lösningen för mitt sökande.
Känslan av främligskap finns naturlitgtsvis kvar hos mig även här i Eritrea eftersom jag sticker ut även här. Omgivningen förstår inte vad jag gör här då många ungdomar vill härifrån och ”normen” är att flytta till väst och inte tvärtom. Jag har bestämt mig att stanna kvar här i Eritrea åtminståne till slutet på 2013 och se vad som händer. Brasilien och Peru lockar mig fortfarande men jag är nog klar med Europa för tillfället. Att vistas i Sverige någon gång under våren och sommaren är dock inte något fel på heller.
Jag har också haft massor av besvikelser, frustrationer och spänningar under denna tid. Äktenskap som institution är inte min melodi men det finns för och nackdelar med det som allting annat här i livet. Situationen här i Eritrea är väldigt speciell med ett krigstillstånd och majoriteten av männen i armén.
Detta tillstånd självklart påverkar alla individer och jag är ingen undantag eftersom de flesta av mina släktingar och nära vänner befinner sig i den här situationen som inte verkar ta slut inom en överskådlig framtid så länge konflikten med Etiopien inte är löst. Etiopiska soldater ockuperar fortfarande suveränt Eritreanskt territorium trots den internationella gränskommisionen bestämt var gränsen skulle gå länderna emellan för mer är ett decenium sedan.
Det är väldigt tärande och krävande omständighet som kostar nationen mycket i form av tid, ekonomi och energi. Abnormaliteten i tillståndet är absurd och jag kan inte sluta att fråga mig hur länge ett land kan stå ut med ett sådant tillstånd som är varken fred eller krig. Det så kallade internationella samfundet verkar inte bryr sig särskilt mycket om denna pågående konflikt och har istället tagit Etiopiens sida.
Det som fick mig att flytta från Sverige var bl.a. avsaknad av känslan av tillhörighet i det samhället. Jag tröttnade på att alltid sticka ut och behöva berättiga min blotta närvaro trots att jag hade bott där i 22 år och pratar bättre Svenska än drottningen. Jag kände aldrig mig hemma. Jag var en rastlös själ som alltid sökte och reste till över 50 länder. Folk frågade mig ständigt varifrån jag kom istället för vart jag var på väg.
Jag är född och uppvuxen i Addis Ababa , Etiopien och bodde där tills jag flyttade till Svea vid 18 års ålder. Jag hade därför fått nog av exilen. Jag kan inte säga att min rastlöshet har slutat ännu men det faktum att jag nu inte har lämnat Eritrea på snart ett år , bör tyda på att något håller på att hända mig.
Livet här i Eritrea skiljer sig markant från Sverige. Jag är väldigt nyfiken person av naturen och gillar att prata med folk som jag springer på gatan eller bussen. Eritreaner är glada för att prata och jag njuter av alla mina samtal med mina landsmän som alltid kämpar för att klara av vardagen.
Livets grundpelare är nog brölopp och begravningar i detta land förutom den oväderliga innebörden av att ha eget land som fortfarande är på sin vakt för att hålla fienden på avstånd . Familjen och släkten betyder nästan allt. Denna grundmurade filosofi präglar allas liv här i landet.
Livet levs på vägen mellan,till och ifrån samt inför/under begravningar och brölopp. Att gå på begravningar eller brölopp förekommer väldigt ofta här i Eritrea. En kusin till mig dog för några veckor sedan och hundratals människor kom till begravningen i Emboito. Nu på lördag kommer en god vän till mig att gifta sig och jag är en av hans tre bästa män på bröloppet. Hundratals människor förväntas komma då. Livet får en helt annan dimension i denna del av världen där socialisering vid alla möjliga tillfällen är ett måste. Ett paradis för en filosoferande antropolog med andra ord.
Livet knallar och går här i Eritrea i övrigt och jag har inte fått ett regelbundet arbete ännu men har fullt upp med min egen forskning och andra aktiviteter. Solen skiner varje dag och det är inte så mycket att klaga på väderleksfronten.Det finns dock mycket annat som skulle kunna bli bättre, inte minst det socio-ekonomiska och politiska läget i landet som påminner om det kalla kriget.Etiopiens vägran att acceptera en rättslig och fredlig lösning på konflikten är en av anledningarna till status quo i Eritrea.
De ständiga el och vatten avbrotten och massa andra praktiska problemen är påfrestandeoch frustrerande men lärorikt på samma gång.Den orättvist införda ekonomiska sanktionen mot Eritrea som FN låg bakom, har bara bidragit till förstärka folkets beslutsamhet att hålla ihop.
Livet får ett helt annat perspektiv och en annan dimension i denna del av världen där ingenting kan tas för givet. Jag blev attackerad av en hund för några veckor sedan och fick springa i hela tre dagar för att hitta anti-rabbies sprutor på olika sjukhus och apotek.
Jag har varit här rätt länge nu och börjar känna mig hemmastadd men jag saknar Sverige också. Jobbmöjligheterna är fortfarande väldigt begränsade här i Eritrea. Jag fick ett erbjudande att arbeta som lärare på en högskola i Adi Keih i september förra året men jag var inte beredd på att flytta dit då. Lönen motsvarade inte ens hälften av den hyra som vi betalar här i Asmara.
Jag hade hellre arbetat vid Mai Nefih som ligger nära huvudstaden men den möjlighten finns inte kvar då alla samhällsvetenskapliga ämnen ska ha förflyttats till Adi Keih.Jag har sökt ett par intressant arbeten på Unicef i dagarna och hoppas på att få ett av dem.
Problemet med alla arbeten som jag hittills sökt här i Eritrea men inte fått, har varit att man kräver att jag har gjort militärtjänsten och avslutat min nationell service vilket jag inte kan ha gjort eftersom jag har vistats utanför landet.
2 % skatten som jag betalade under min tid i Sverige, är tänkt att motsvara nationell service men det verkar dock inte ha lika tygnd som den allmänna värnplikten inne i landet. Det är en situation av moment 22 för min del och jag vet inte hur jag kan ta mig ut ur den.
Jag hade fått ett löfte om att arbeta som lärare i ”sociologi av utbildning” på ett privat institut som heter SMAP här i Asmara från och med nästa månad juni men skolan har helt plötsligt ändrat sig nu och säger att man inte är beredd på det för tillfället. Ännu en svag ursäkt och anledning till att inte gå vidare med planerna, har jag fått från skolan men jag har ingen som helst förståelse för självcensureringen som är självförvållad.
Mina förväntningar och förhoppningar på Eritrea är fortfarande höga. Den som väntar på något gott, väntar aldrig för länge. Hoppet är det sista som överger människan. Det finns alltid ett lärorikt liv bortom den omedelbara frustruationen och besvikelsen som präglat mitt liv.
Jag försöker dock att göra två saker som jag aldrig ville göra i Sverige: att ta körkort och skaffa barn. Det går framåt på båda ambitionerna . Om allt går som det ska, så borde jag ha både körkort och barn under det här året. Det är bara Gud som vet vad som händer därefter. Detta om detta!!!
Jag har varit här i Eritrea sedan den 1 januari 2012 med ett undantag för ett par månaders (april/maj 2012) vistelse i Sverige. Jag hade precis fyllt 40 år i september 2011 och varit i Sverige i knappt 22 år när jag fattade mitt beslut att röra på mig och börja om i ett annat land på nytt. Jag ville inte fastna i en situation av moment 22 och en överväldigande känsla av limbo och stagnation på alla sätt och vis. Alternativet var att fortsätta arbeta som jobbcoach i Lund och föra ett tryggt liv men tråkigt och förutsägbart på alla fronter. Jag hade gjort allt jag velat göra i Sverige förutom att gifta mig och skaffa körkort/barn .
Jag ville aldrig göra dessa saker i Svea av någon anledning men jag var inte beredd för det heller. Jag hade kunnat flytta till vilket annat land som helst, Ödet ville dock att det skulle bli Eritrea men det hade lika gärna varit Peru eller Brasilien.
Under det senaste året här i Eritrea har jag hunnit gifta mig, lära mig lite arabiska, arbetat som antropolog, håller på att ta körkort, rest runt om i landet, träffat de flesta av mina släktingar och många andra spännande människor. Jag har också lärt mig mycket om Eritrea och dess befolkning genom min frilans forskning om nationbyggandet. Vad är det som håller ett land ihop? Värderingar, kultur, krig o.s.v. är en av mina frågor. Jag bedriver den här forskningen i samaebete med centret for dokumentation och forskning här i Asmara och detta är ett långvarigt projekt som kommer att ta rätt lång tid. Jag kommer bl.a. att iresa runt om i landet och ntervjua folk från alla nio etniska grupper om nationell identitet och dylikt.
Nationbyggandet bort om den föreställda gemenskapen, fascinerar mig. Året har gått väldigt snabbt och jag ångrar inte att jag har flyttat hit, inte det minsta. Det innebär dock inte att jag inte haft mina tvivel och bekymmer under tiden men jag ser inte exilen som den enda lösningen för mitt sökande.
Känslan av främligskap finns naturlitgtsvis kvar hos mig även här i Eritrea eftersom jag sticker ut även här. Omgivningen förstår inte vad jag gör här då många ungdomar vill härifrån och ”normen” är att flytta till väst och inte tvärtom. Jag har bestämt mig att stanna kvar här i Eritrea åtminståne till slutet på 2013 och se vad som händer. Brasilien och Peru lockar mig fortfarande men jag är nog klar med Europa för tillfället. Att vistas i Sverige någon gång under våren och sommaren är dock inte något fel på heller.
Jag har också haft massor av besvikelser, frustrationer och spänningar under denna tid. Äktenskap som institution är inte min melodi men det finns för och nackdelar med det som allting annat här i livet. Situationen här i Eritrea är väldigt speciell med ett krigstillstånd och majoriteten av männen i armén.
Detta tillstånd självklart påverkar alla individer och jag är ingen undantag eftersom de flesta av mina släktingar och nära vänner befinner sig i den här situationen som inte verkar ta slut inom en överskådlig framtid så länge konflikten med Etiopien inte är löst. Etiopiska soldater ockuperar fortfarande suveränt Eritreanskt territorium trots den internationella gränskommisionen bestämt var gränsen skulle gå länderna emellan för mer är ett decenium sedan.
Det är väldigt tärande och krävande omständighet som kostar nationen mycket i form av tid, ekonomi och energi. Abnormaliteten i tillståndet är absurd och jag kan inte sluta att fråga mig hur länge ett land kan stå ut med ett sådant tillstånd som är varken fred eller krig. Det så kallade internationella samfundet verkar inte bryr sig särskilt mycket om denna pågående konflikt och har istället tagit Etiopiens sida.
Det som fick mig att flytta från Sverige var bl.a. avsaknad av känslan av tillhörighet i det samhället. Jag tröttnade på att alltid sticka ut och behöva berättiga min blotta närvaro trots att jag hade bott där i 22 år och pratar bättre Svenska än drottningen. Jag kände aldrig mig hemma. Jag var en rastlös själ som alltid sökte och reste till över 50 länder. Folk frågade mig ständigt varifrån jag kom istället för vart jag var på väg.
Jag är född och uppvuxen i Addis Ababa , Etiopien och bodde där tills jag flyttade till Svea vid 18 års ålder. Jag hade därför fått nog av exilen. Jag kan inte säga att min rastlöshet har slutat ännu men det faktum att jag nu inte har lämnat Eritrea på snart ett år , bör tyda på att något håller på att hända mig.
Livet här i Eritrea skiljer sig markant från Sverige. Jag är väldigt nyfiken person av naturen och gillar att prata med folk som jag springer på gatan eller bussen. Eritreaner är glada för att prata och jag njuter av alla mina samtal med mina landsmän som alltid kämpar för att klara av vardagen.
Livets grundpelare är nog brölopp och begravningar i detta land förutom den oväderliga innebörden av att ha eget land som fortfarande är på sin vakt för att hålla fienden på avstånd . Familjen och släkten betyder nästan allt. Denna grundmurade filosofi präglar allas liv här i landet.
Livet levs på vägen mellan,till och ifrån samt inför/under begravningar och brölopp. Att gå på begravningar eller brölopp förekommer väldigt ofta här i Eritrea. En kusin till mig dog för några veckor sedan och hundratals människor kom till begravningen i Emboito. Nu på lördag kommer en god vän till mig att gifta sig och jag är en av hans tre bästa män på bröloppet. Hundratals människor förväntas komma då. Livet får en helt annan dimension i denna del av världen där socialisering vid alla möjliga tillfällen är ett måste. Ett paradis för en filosoferande antropolog med andra ord.
Livet knallar och går här i Eritrea i övrigt och jag har inte fått ett regelbundet arbete ännu men har fullt upp med min egen forskning och andra aktiviteter. Solen skiner varje dag och det är inte så mycket att klaga på väderleksfronten.Det finns dock mycket annat som skulle kunna bli bättre, inte minst det socio-ekonomiska och politiska läget i landet som påminner om det kalla kriget.Etiopiens vägran att acceptera en rättslig och fredlig lösning på konflikten är en av anledningarna till status quo i Eritrea.
De ständiga el och vatten avbrotten och massa andra praktiska problemen är påfrestandeoch frustrerande men lärorikt på samma gång.Den orättvist införda ekonomiska sanktionen mot Eritrea som FN låg bakom, har bara bidragit till förstärka folkets beslutsamhet att hålla ihop.
Livet får ett helt annat perspektiv och en annan dimension i denna del av världen där ingenting kan tas för givet. Jag blev attackerad av en hund för några veckor sedan och fick springa i hela tre dagar för att hitta anti-rabbies sprutor på olika sjukhus och apotek.
Jag har varit här rätt länge nu och börjar känna mig hemmastadd men jag saknar Sverige också. Jobbmöjligheterna är fortfarande väldigt begränsade här i Eritrea. Jag fick ett erbjudande att arbeta som lärare på en högskola i Adi Keih i september förra året men jag var inte beredd på att flytta dit då. Lönen motsvarade inte ens hälften av den hyra som vi betalar här i Asmara.
Jag hade hellre arbetat vid Mai Nefih som ligger nära huvudstaden men den möjlighten finns inte kvar då alla samhällsvetenskapliga ämnen ska ha förflyttats till Adi Keih.Jag har sökt ett par intressant arbeten på Unicef i dagarna och hoppas på att få ett av dem.
Problemet med alla arbeten som jag hittills sökt här i Eritrea men inte fått, har varit att man kräver att jag har gjort militärtjänsten och avslutat min nationell service vilket jag inte kan ha gjort eftersom jag har vistats utanför landet.
2 % skatten som jag betalade under min tid i Sverige, är tänkt att motsvara nationell service men det verkar dock inte ha lika tygnd som den allmänna värnplikten inne i landet. Det är en situation av moment 22 för min del och jag vet inte hur jag kan ta mig ut ur den.
Jag hade fått ett löfte om att arbeta som lärare i ”sociologi av utbildning” på ett privat institut som heter SMAP här i Asmara från och med nästa månad juni men skolan har helt plötsligt ändrat sig nu och säger att man inte är beredd på det för tillfället. Ännu en svag ursäkt och anledning till att inte gå vidare med planerna, har jag fått från skolan men jag har ingen som helst förståelse för självcensureringen som är självförvållad.
Mina förväntningar och förhoppningar på Eritrea är fortfarande höga. Den som väntar på något gott, väntar aldrig för länge. Hoppet är det sista som överger människan. Det finns alltid ett lärorikt liv bortom den omedelbara frustruationen och besvikelsen som präglat mitt liv.
Jag försöker dock att göra två saker som jag aldrig ville göra i Sverige: att ta körkort och skaffa barn. Det går framåt på båda ambitionerna . Om allt går som det ska, så borde jag ha både körkort och barn under det här året. Det är bara Gud som vet vad som händer därefter. Detta om detta!!!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)