Long live HUMANIA!: Denna text kommer att sändas i Sveriges Radio p1 program som kallas OBS nu på torsdag den 22 september klockan 1345 med repris 2045.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=503&artikel=4707295
http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=503
http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=4206&grupp=16071
A man condemned to a lifetime freedom!!! En man dömd till livstids frihet!!! I am what I am not! I am the sum of my aspirations, dreams, ambitions, shortcomings and strengths e.t.c! Unbuntu: I am because we are! I claim to be a homosapien as long as I care about fellow creatures other than human-beings!!!
onsdag 21 september 2011
Samvetet och samvetet......
Nu har Dawit Isaak suttit i eritreanskt fängelse i 10 år. Vi vet inte ens om han lever. Detta är varken en eritreansk eller svensk tragedi utan en mänsklig tragedi som ingen kan förstå och försvara. Somliga debattörer och aktivister som Lars Adaktusson, Jan Eliasson och Olle Schmidt förespråkar att man ska stoppa allt bistånd till Eritrea, införa reseförbud för diktaturens representanter, frysa Eritreas tillgångar i utlandet och att de 2 % av inkomsterna som exil-eritreaner betalar till landet också ska stoppas.
Jag har aldrig betalat denna skatt men har varit i Eritrea tre gånger sedan landets självständighet 1991. Senast var 2005 då jag bodde där i 6 månader. Jag lämnade landet på grund av tvångsrekryteringen till militären och det kvävande klimatet för oliktänkande människor. Jag häktades i flera timmar då jag hade tagit mig till gränsstaden Senafe som ligger mellan Eritrea och Etiopien utan myndigheternas tillstånd. Denna händelse blev droppen som fick bägaren att rinna över.
Den svenska regeringen gör klokt i att avstå från att driva en bestraffningspolitik som endast skulle drabba vanligt folk i Eritrea. Den eritreanska regimen är allt annat än logisk utan gör som den känner vilket innebär att ingen vet hur man ska hantera den.
Det är dags att vakna och inse att målet att få Dawit fri har misslyckats kapitalt och nya tag krävs och att man från svenskt håll slutar att behandla Eritrea och Dawitfallet som en obehaglig bagatell som ska skötas på avstånd med en ambulerande diplomat. Detta är eurocentriskt, och en kolonial sjukdom som fortfarande genomsyrar västerlandet. Sverige borde öppna en ambassad i Asmara, det skulle vara en viktig symbolisk handling.
Vad är förklaringen till den nuvarande utvecklingen i Eritrea? Varför låter vi den eritreanska regimen fortsätta med sitt förtryck av sin egen befolkning? Frågorna är många men svaren är bortom någon människas förnuftiga förstånd. Vi får dock inte glömma att Dawit hade frisläppts i november 2005 men åter fängslades på grund av en klumpig hantering av situationen här i Sverige.
Det finns vissa saker den eritreanska regimen gör som jag sympatiserar med, som landets motto ”never kneel down”, aldrig ge upp, kampen att stå på egna ben och vara självförsörjande, föra en självständig utrikespolitik. Korruptionen är dessutom obefintlig i landet.
Eritreaner har alltid känt sig svikna av omvärlden. Dialog med diktaturen kräver ödmjukhet och lyssnarförmåga. Dessa egenskaper har saknats i relationen mellan Afrika och Europa under de senaste 500 åren. Nu blåser andra vindar och Sverige bör förstå det och agera utifrån humanitära skäl i större utsträckning än att politisera och nonchalera ett tragiskt människoöde som på något sätt sammanfattar Eritreas våldsamma historia.
Eritrea befinner sig fortfarande i ett krigstillstånd och alla friska män mellan 18-44 år gamla är inkallade i armén vilket motsvarar nästan 20 % av befolkningen på 4 miljoner. Denna ålderskategori tvingas också till nationell service på obegränsad tid.
Eritrea är allt annat än ett normalt land. Invånarna äger inte ens sina egna liv. Många ungdomar försöker därför att fly ifrån landet på alla möjliga sätt. Eritrea tillhör idag ett av de länder som har mest flyktingar i utlandet. Mångas drömmar och visioner om ett demokratiskt och progressivt Eritrea har förvandlats till mardrömmar. Framtiden ser inte ljust ut heller så länge konflikten med Etiopien inte är löst och landet inte får möjlighet att normaliseras. Frihet och öppenhet kommer att lysa med sin frånvaro i Eritrea ett bra tag till.
Man behöver ha en helhetsbild av Eritrea om man ska försöka ge sig in på det omöjliga uppdraget att begripa sig på diktaturens beteenden och handlingar. Detta är absolut inget försvarstal till diktaturen i Asmara utan ett försök att ge ett annat perspektiv som betonar människors rätt till att kunna forma sin egen framtid. Det är på tiden att börja ifrågasätta den förenklade och enformiga bilden av Eritrea och dess makthavare. Eritrea och eritreaner finns i relation till sin omvärld men när omvärlden saknar grundläggande förståelse för landets utsatta position, är det rättfärdigat att gå sin egen väg mot alla odds som under befrielsekriget. Det finns dock inget som berättigar att Dawit och de andra samvetsfångarna sitter i fängelse utan rättegång. Nu får det vara nog.
Jag har aldrig betalat denna skatt men har varit i Eritrea tre gånger sedan landets självständighet 1991. Senast var 2005 då jag bodde där i 6 månader. Jag lämnade landet på grund av tvångsrekryteringen till militären och det kvävande klimatet för oliktänkande människor. Jag häktades i flera timmar då jag hade tagit mig till gränsstaden Senafe som ligger mellan Eritrea och Etiopien utan myndigheternas tillstånd. Denna händelse blev droppen som fick bägaren att rinna över.
Den svenska regeringen gör klokt i att avstå från att driva en bestraffningspolitik som endast skulle drabba vanligt folk i Eritrea. Den eritreanska regimen är allt annat än logisk utan gör som den känner vilket innebär att ingen vet hur man ska hantera den.
Det är dags att vakna och inse att målet att få Dawit fri har misslyckats kapitalt och nya tag krävs och att man från svenskt håll slutar att behandla Eritrea och Dawitfallet som en obehaglig bagatell som ska skötas på avstånd med en ambulerande diplomat. Detta är eurocentriskt, och en kolonial sjukdom som fortfarande genomsyrar västerlandet. Sverige borde öppna en ambassad i Asmara, det skulle vara en viktig symbolisk handling.
Vad är förklaringen till den nuvarande utvecklingen i Eritrea? Varför låter vi den eritreanska regimen fortsätta med sitt förtryck av sin egen befolkning? Frågorna är många men svaren är bortom någon människas förnuftiga förstånd. Vi får dock inte glömma att Dawit hade frisläppts i november 2005 men åter fängslades på grund av en klumpig hantering av situationen här i Sverige.
Det finns vissa saker den eritreanska regimen gör som jag sympatiserar med, som landets motto ”never kneel down”, aldrig ge upp, kampen att stå på egna ben och vara självförsörjande, föra en självständig utrikespolitik. Korruptionen är dessutom obefintlig i landet.
Eritreaner har alltid känt sig svikna av omvärlden. Dialog med diktaturen kräver ödmjukhet och lyssnarförmåga. Dessa egenskaper har saknats i relationen mellan Afrika och Europa under de senaste 500 åren. Nu blåser andra vindar och Sverige bör förstå det och agera utifrån humanitära skäl i större utsträckning än att politisera och nonchalera ett tragiskt människoöde som på något sätt sammanfattar Eritreas våldsamma historia.
Eritrea befinner sig fortfarande i ett krigstillstånd och alla friska män mellan 18-44 år gamla är inkallade i armén vilket motsvarar nästan 20 % av befolkningen på 4 miljoner. Denna ålderskategori tvingas också till nationell service på obegränsad tid.
Eritrea är allt annat än ett normalt land. Invånarna äger inte ens sina egna liv. Många ungdomar försöker därför att fly ifrån landet på alla möjliga sätt. Eritrea tillhör idag ett av de länder som har mest flyktingar i utlandet. Mångas drömmar och visioner om ett demokratiskt och progressivt Eritrea har förvandlats till mardrömmar. Framtiden ser inte ljust ut heller så länge konflikten med Etiopien inte är löst och landet inte får möjlighet att normaliseras. Frihet och öppenhet kommer att lysa med sin frånvaro i Eritrea ett bra tag till.
Man behöver ha en helhetsbild av Eritrea om man ska försöka ge sig in på det omöjliga uppdraget att begripa sig på diktaturens beteenden och handlingar. Detta är absolut inget försvarstal till diktaturen i Asmara utan ett försök att ge ett annat perspektiv som betonar människors rätt till att kunna forma sin egen framtid. Det är på tiden att börja ifrågasätta den förenklade och enformiga bilden av Eritrea och dess makthavare. Eritrea och eritreaner finns i relation till sin omvärld men när omvärlden saknar grundläggande förståelse för landets utsatta position, är det rättfärdigat att gå sin egen väg mot alla odds som under befrielsekriget. Det finns dock inget som berättigar att Dawit och de andra samvetsfångarna sitter i fängelse utan rättegång. Nu får det vara nog.
torsdag 8 september 2011
Svälten på Afrikas horn..
Jag delar Erik Björnssons analys i dagens nyheter av torkan på Afrikas horn i stort sett
http://www.dn.se/nyheter/varlden/darfor-svalter-folken-pa-afrikas-horn
men vill betona att avsaknad av demokrati i regionen är ett av de viktigaste skälen till status quo. Det är som Nobelpristagaren Amartya sen hävdar om svältkatastrofer:
” Demokrati förhindrar svält. Detta genom att staten då vidtar nödvändiga åtgärder, eftersom de är ansvariga inför medborgarna.”
Så är det inte fallet i något land på Afrikas horn. Det finns inte medborgare i västerländsk mening utan ”undersåtar” som förtrycks av statens maktapparater: säkerhetstjänsten, polisen och militären o.s.v. Kenya, Sudan och Etiopien är långt ifrån fungerande demokratier. Det saknas civilt samhälle, fungerande institutioner och strukturer för att värna om mänskliga rättigheter och individens frihet. Staten har misslyckats med att mobilisera massorna för att skapa en nationell identitet. Etniska och religiösa motsättningar underblåses på grund av den skeva ekonomiska fördelningen och ”etniskt baserade politiken” som eliten driver på. Somalia är ett unikt fall för sig och har inte ens haft en regering som har kontroll över sitt eget territorium på 20 år med ett enda undantag under 2006 när de islamiska domstolarna styrde i en kort tid men avsattes av Etiopien med hjälp av USA.
Många Afrikanska länder har inte råd heller att hjälpa sina medmänniskor, därav det lilla bidraget från Afrikanska unionen vars stora finansiär varit Muhammar Khadaffi. Pan-Afikansim är något vi Exil-Afrikaner brinner för men vanligt folk i många länder i Afrika har fullt upp med att ”överleva” dagen. Detta betyder dock inte att man inte bryr sig om andra människor som har det ännu sämre ställt.
Det finns dock ett undantag i detta resonemang: Eritrea!
Vad händer i detta yngsta land? Regimen påstår att det inte finns svält och torka i landet och de är självförsörjande. Jag köper inte denna propaganda tillfullo men det finns dock en viss sanning i det. Regeringen har haft som prioritet att kunna ”stå på egna ben” och satsat väldigt mycket på konstbevattning och dammbygge vilket kan ha bidragit till att minska vidden av torkan där. Man har dessutom en billig arbetskraft som man har mobiliserat i form av ändlös nationell service. Man kan ha moraliska och politiska reservationer mot regimens förhållningssätt till sin egen befolkning som inte ens äger sina liv men frågan är om de andra länderna ska följa efter Eritrea?
Ingen har dock kunnat åka runt i Eritrea och göra egna observationer i landet vilket gör att diktaturen kanske ljuger om situationen där. Mina källor därifrån ger mig dock en bild av ett land som klarar sig ganska bra när det gäller egen försörjning. Man kan säga att det finns matbrist och undernäring av barn i Eritrea men inte i samma utsträckning som de andra länderna i regionen. Media skulle nog behöva uppmärksamma Eritreas socio-ekonomiska och politiska situation bortom Dawit Isaak som snart suttit i fängelse i 10 år. Det är dock en annan fråga.
Med vänlig hälsning
Mehretab Mekonnen Belay, alias, Kwame Toure
http://www.dn.se/nyheter/varlden/darfor-svalter-folken-pa-afrikas-horn
men vill betona att avsaknad av demokrati i regionen är ett av de viktigaste skälen till status quo. Det är som Nobelpristagaren Amartya sen hävdar om svältkatastrofer:
” Demokrati förhindrar svält. Detta genom att staten då vidtar nödvändiga åtgärder, eftersom de är ansvariga inför medborgarna.”
Så är det inte fallet i något land på Afrikas horn. Det finns inte medborgare i västerländsk mening utan ”undersåtar” som förtrycks av statens maktapparater: säkerhetstjänsten, polisen och militären o.s.v. Kenya, Sudan och Etiopien är långt ifrån fungerande demokratier. Det saknas civilt samhälle, fungerande institutioner och strukturer för att värna om mänskliga rättigheter och individens frihet. Staten har misslyckats med att mobilisera massorna för att skapa en nationell identitet. Etniska och religiösa motsättningar underblåses på grund av den skeva ekonomiska fördelningen och ”etniskt baserade politiken” som eliten driver på. Somalia är ett unikt fall för sig och har inte ens haft en regering som har kontroll över sitt eget territorium på 20 år med ett enda undantag under 2006 när de islamiska domstolarna styrde i en kort tid men avsattes av Etiopien med hjälp av USA.
Många Afrikanska länder har inte råd heller att hjälpa sina medmänniskor, därav det lilla bidraget från Afrikanska unionen vars stora finansiär varit Muhammar Khadaffi. Pan-Afikansim är något vi Exil-Afrikaner brinner för men vanligt folk i många länder i Afrika har fullt upp med att ”överleva” dagen. Detta betyder dock inte att man inte bryr sig om andra människor som har det ännu sämre ställt.
Det finns dock ett undantag i detta resonemang: Eritrea!
Vad händer i detta yngsta land? Regimen påstår att det inte finns svält och torka i landet och de är självförsörjande. Jag köper inte denna propaganda tillfullo men det finns dock en viss sanning i det. Regeringen har haft som prioritet att kunna ”stå på egna ben” och satsat väldigt mycket på konstbevattning och dammbygge vilket kan ha bidragit till att minska vidden av torkan där. Man har dessutom en billig arbetskraft som man har mobiliserat i form av ändlös nationell service. Man kan ha moraliska och politiska reservationer mot regimens förhållningssätt till sin egen befolkning som inte ens äger sina liv men frågan är om de andra länderna ska följa efter Eritrea?
Ingen har dock kunnat åka runt i Eritrea och göra egna observationer i landet vilket gör att diktaturen kanske ljuger om situationen där. Mina källor därifrån ger mig dock en bild av ett land som klarar sig ganska bra när det gäller egen försörjning. Man kan säga att det finns matbrist och undernäring av barn i Eritrea men inte i samma utsträckning som de andra länderna i regionen. Media skulle nog behöva uppmärksamma Eritreas socio-ekonomiska och politiska situation bortom Dawit Isaak som snart suttit i fängelse i 10 år. Det är dock en annan fråga.
Med vänlig hälsning
Mehretab Mekonnen Belay, alias, Kwame Toure
Exil och Exodus..
Det är aldrig roligt att känna att man är på "fel plats" och inte kunna vara en i mängden någon gång. Att stcka ut och vara avvikande hela tiden har liknats som att gå omkring med någon annans kroppsdelar och organ efter en operation.
Människan kämpar alltid mot känslan av att vara överflödig. Att tvingas till landsflykt och förlora all sin status och social kontext innebär förödande för många av oss.
Jag kom hit till Sverige när jag var 18 år för snart 22 år sedan. Jag har ett hyfsat arbete och är nöjd med livet men känner ändå att jag är malplacerad nästan varje dag.
Jag skulle kunna tänka mig att flytta till ett annat land när som helst. Jag tror inte på "hemland" som sådant eftersom jag är född i Exil och lever i Exil. Det är därför som jag har skapat ett eget land som heter HUMANIA och landet ligger mellan hjärtat och hjärnan :
http://news.bbc.co.uk/2/hi/africa/6276809.stm och min blogg
www.longlivehumania.blogspot.com
Det är inte självförvållad alienation som vi pratar om här utan människans villkor/förutsättningar som begränsas av exilens verklighet. Det är inte frågan om att vara eller icke vara heller utan det är mer än det eftersom man befinner sig i ingemansland både fysiskt och mentalt.
Tourialisten
Med vänlig hälsning
Mehretab Mekonnen Belay, alias, Kwame Toure
Människan kämpar alltid mot känslan av att vara överflödig. Att tvingas till landsflykt och förlora all sin status och social kontext innebär förödande för många av oss.
Jag kom hit till Sverige när jag var 18 år för snart 22 år sedan. Jag har ett hyfsat arbete och är nöjd med livet men känner ändå att jag är malplacerad nästan varje dag.
Jag skulle kunna tänka mig att flytta till ett annat land när som helst. Jag tror inte på "hemland" som sådant eftersom jag är född i Exil och lever i Exil. Det är därför som jag har skapat ett eget land som heter HUMANIA och landet ligger mellan hjärtat och hjärnan :
http://news.bbc.co.uk/2/hi/africa/6276809.stm och min blogg
www.longlivehumania.blogspot.com
Det är inte självförvållad alienation som vi pratar om här utan människans villkor/förutsättningar som begränsas av exilens verklighet. Det är inte frågan om att vara eller icke vara heller utan det är mer än det eftersom man befinner sig i ingemansland både fysiskt och mentalt.
Tourialisten
Med vänlig hälsning
Mehretab Mekonnen Belay, alias, Kwame Toure
måndag 25 april 2011
Destined to travel and trouble..
Life without a destination is like a nation without fascination!
Where are you heading to , brother Kwame?
I am following my shadows
the traces of my ancestors
the irony of being a human
is to travel and trouble....
Where are you heading to , brother Kwame?
I am following my shadows
the traces of my ancestors
the irony of being a human
is to travel and trouble....
tisdag 19 oktober 2010
Det meningsfulla är kanske det enkla.....
Människan förbryllar mig. Jag blir aldrig klok på henne. Denna utsatta varelse som alltid ska skämas och skäma ut sig.
Vad vil hon egentligen?Hon finns ju inte i det tomma intet utan mål och ände.
Hon finns alltid i relation med andra medmänniskor men det känns dock många gånger att vi är motmänniskor.
Att arbeta med människor innebär ju så mycket möten av sårbarhet.
Frågan är om det någonsin går att förstå sig på alla människors beteenden och handlingar.
Det meningsfulla behöver inte alltid vara det jag brinner för utan det enkla såsom att försöka förstå sig på en annan individ och överskrida mina egna begränsningar i strävan att finna henne där hon är: förtvivlad och förlorad.
Vad vil hon egentligen?Hon finns ju inte i det tomma intet utan mål och ände.
Hon finns alltid i relation med andra medmänniskor men det känns dock många gånger att vi är motmänniskor.
Att arbeta med människor innebär ju så mycket möten av sårbarhet.
Frågan är om det någonsin går att förstå sig på alla människors beteenden och handlingar.
Det meningsfulla behöver inte alltid vara det jag brinner för utan det enkla såsom att försöka förstå sig på en annan individ och överskrida mina egna begränsningar i strävan att finna henne där hon är: förtvivlad och förlorad.
tisdag 13 juli 2010
South Africa, Swaziland and Mozambique
We have been in Southern Africa for two weeks now and have had interesting experiences so far. The journey did not start well though. We had to change a flight in Zurich, Switzerland on the way to Johannesburg, South Africa. We sat in that plane just in front of a guy who was being deported from Switzerland. He was handcuffed by the policemen and was screaming in frustration. We did not understand what it was all about initially but I asked the guys what it was all about and got the information that "the man had commited a crime in Switzerland and had to be expelled from the country".
It was heartbreaking and frustrating to listen to the guy who protested the deportation violently. We felt powerless over the whole situation. It was a weard feeling to sit there and not to able to do anything about it. I told the policemen to treat the man in respect to the international humanright standards and with dignity. They were not impressed by my interference. First lady burst in tears whereus most of the passengers were more or less indifferent to the whole thing.
The pilot eventually told the policemen to take out the guy because he would not be able to fly otherwise which they did to our relief. It was a very emotional and most exasperating moment of our journey. We were impacted by the incident in the rest of the flight which was deteriorited by the turbulent wind. We arrived though safely and took a taxi to the guest house in Roder poort outside Johannesburg.
The manager in the guest house was a 32 year old woman who was armed with a pistol and a knife. She has a strange view of blacks and is one of the most ignorant persons I ever met on this planet. We went to Swaziland after three days there since we met a couple ahead of the quarter final between Ghana and Urugay. They also stayed in the guest house. This couple let us stay at their beautiful house in pinevalley , Swaziland for three days and we had a wonderful time there. We did a "Sibebe" which means walked through the rocky mountains in the area.
Swaziland is a very beautiful place but has a king who has an absolute power and a firm grip on its population. We saw a film called "without the king" which gives an informative picture of the country.
We continued then to Maputo, Mozambique by a minibus and had a pleasant journey. Maputo is still recovering from the civil war as the rest of the country. Unemployment is high among the youth who survive by trying to sale whatever they have. It is always sad to see so many people suffering from poverty. The island katembe just outside Maputo was a refreshing place and a bit of relief.
Mozambique, Swaziland and South Africa have a long way to walk but the determination of their populations to get out of poverty in descency is amazing despite all the odds agains them.
The world cup has brought some people together in South Africa but its long time ramification and legacy to the country remains to be seen. I am not that much optimistic about the future of this country because of the tense relationships that still exist among different sectors of the South African society, the socio-economic injustice which is based on racial division despite political apartheid is supposed to be gone.
The arrival of Mandela in Soccer city at the final and to have been able to be a part and parcel of that event is something that we are very happy about. The final itself was not exciting but the right team won. Ghana was robbed its semifanla place by Suarez but they are the champions of Africa and the world. I am humbeld and grateful to have witnessed a world cup in this country despite my initial reservations.
We are planning to go to Durban, Port Elisabeth and Cape Town in the coming days. The apartheid museum in Johannesburg is something that I recommend every human-being.
It was heartbreaking and frustrating to listen to the guy who protested the deportation violently. We felt powerless over the whole situation. It was a weard feeling to sit there and not to able to do anything about it. I told the policemen to treat the man in respect to the international humanright standards and with dignity. They were not impressed by my interference. First lady burst in tears whereus most of the passengers were more or less indifferent to the whole thing.
The pilot eventually told the policemen to take out the guy because he would not be able to fly otherwise which they did to our relief. It was a very emotional and most exasperating moment of our journey. We were impacted by the incident in the rest of the flight which was deteriorited by the turbulent wind. We arrived though safely and took a taxi to the guest house in Roder poort outside Johannesburg.
The manager in the guest house was a 32 year old woman who was armed with a pistol and a knife. She has a strange view of blacks and is one of the most ignorant persons I ever met on this planet. We went to Swaziland after three days there since we met a couple ahead of the quarter final between Ghana and Urugay. They also stayed in the guest house. This couple let us stay at their beautiful house in pinevalley , Swaziland for three days and we had a wonderful time there. We did a "Sibebe" which means walked through the rocky mountains in the area.
Swaziland is a very beautiful place but has a king who has an absolute power and a firm grip on its population. We saw a film called "without the king" which gives an informative picture of the country.
We continued then to Maputo, Mozambique by a minibus and had a pleasant journey. Maputo is still recovering from the civil war as the rest of the country. Unemployment is high among the youth who survive by trying to sale whatever they have. It is always sad to see so many people suffering from poverty. The island katembe just outside Maputo was a refreshing place and a bit of relief.
Mozambique, Swaziland and South Africa have a long way to walk but the determination of their populations to get out of poverty in descency is amazing despite all the odds agains them.
The world cup has brought some people together in South Africa but its long time ramification and legacy to the country remains to be seen. I am not that much optimistic about the future of this country because of the tense relationships that still exist among different sectors of the South African society, the socio-economic injustice which is based on racial division despite political apartheid is supposed to be gone.
The arrival of Mandela in Soccer city at the final and to have been able to be a part and parcel of that event is something that we are very happy about. The final itself was not exciting but the right team won. Ghana was robbed its semifanla place by Suarez but they are the champions of Africa and the world. I am humbeld and grateful to have witnessed a world cup in this country despite my initial reservations.
We are planning to go to Durban, Port Elisabeth and Cape Town in the coming days. The apartheid museum in Johannesburg is something that I recommend every human-being.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)