Från Rödahavet till medelhavet..

”Det är framförallt avsaknaden av framtidstro och känslan av stagnation som tvingar människorna på flykt. Svårigheten att ta sig in i EU på legala vägar, uppmuntrar människor att ta den enda vägen som finns kvar”, skriver Mehretab M Belay.

Båtflyktingarna

Mehretab M BelayAntropolog, frilansjournalist

Ännu en gång har hundratals båtflyktingar fått sätta livet till i ett försök att ta sig till Europa. Vi vet inte särskilt mycket om dessa människors livsöden men många av dem var från Eritrea, Somalia eller Egypten.
Länderna med kust längs Röda havet står numera för en stor del av migrationen i världen. Det krävs ett historiskt och helhetsperspektiv för att förstå sig på orsakerna till denna stora rörelse.
Jag är själv eritrean och vet varför de flesta eritreaner flyr från landet.
Konflikten med Etiopien är ständigt närvarande i Eritrea. Människor tvångsrekryteras till militären på grund av krigstillståndet i landet, och det pågår en jakt efter avhoppade soldater.
Alla vuxna män och ogifta kvinnor i Eritrea har fått var sin AK47 Kalashinkov för att ”vakta” och ”försvara” landet.
Konstanta vatten- och elavbrott, och den långa nationella servicen som innebär att man arbetar för olika myndigheter för några hundra kronor i månaden, tär på befolkningen.
Och de socioekonomiska och politiska begränsningar som finns i landet, skapar frustration och uppgivenhet hos många ungdomar som saknar all mänsklig frihet för att kunna förverkliga sina drömmar.
Jag själv bodde i Eritrea under 2012-2013 och gjorde någon form av deltagande observation som antropolog och frilansjournalist.
Min erfarenhet av situationen i Eritrea, har dock inte förenklat min bild av landet. Eritrea beskrivs oftast som en grym diktatur och som Afrikas svar på Nordkorea i västerländsk media. Men det krävs en mer nyanserad debatt för att förstå den komplexa situationen i Eritrea.
Det är framförallt avsaknaden av framtidstro och känslan av stagnation som tvingar människorna på flykt men långtifrån alla eritreaner är samvetsfångar som Dawit Isaak.
Svenska myndigheter i allmänhet och migrationsverket i synnerhet har också ett visst ansvar för det som händer i Medelhavet eftersom man har förklarat alla eritreaner som förföljda flyktingar i behov av skydd.
Detta har lett till att även skolungdomar i Eritrea hoppar av skolan och beger sig till Sverige via Sudan, Libyen och Italien. Det är en ansvarslös politik som inte gagnar ungdomarna på sikt. De riskerar sina liv för att ta sig hit.
Det är under omständigheterna inte konstigt att eritreaner vill börja ett nytt liv i Sverige eller Tyskland men ingen ska behöva dö på vägen hit.
Det kom nästan 18 000 Eritreaner till Sverige under 2014 och siffran kommer att öka i år då Migrationsverket bestämt att alla eritreaner har skyddsbehov. Jag håller inte med den bedömningen och anser inte heller att migration är den enda lösningen på Eritreas och eritreanernas problem.
Jag undrar också varför migrationsverket inte underlättar för eritreaner att komma hit på ett legalt sätt om man nu anser att alla har skyddsbehov.
EU har byggt murar mellan kontinenterna istället för broar. Man kan fråga sig varför enbart européer ska ha rätten att resa fritt men inte afrikaner?
Det är inte en fri invandring som jag här förespråkar utan en reflektion över den snedvridna resursfördelningen på planeten.
Båtolyckan utanför Lampedusa med hundratals döda eritreaner för ett och ett halvt år sedan verkar inte ha lett till någon förbättring alls. Tusentals eritreaner på flykt har också dött i Sinaiöknen och på andra ställen.
Folk är medvetna om risken men de tar den ändå. Olika individer har naturligtvis olika motiv till sina beslut men svårigheten att ta sig in i EU på legala vägar, uppmuntrar människor att ta den enda vägen som finns kvar.
Sverige skulle kunna arbeta för en ökad invandring via kvotflyktingar från flyktinglägren runt om i världen men den långsiktiga och varaktiga lösningen finns hos oss Eritreaner själva.
Vägen till socioekonomisk utveckling, politisk frihet  och en värdig tillvaro är lång men den börjar inte i Medelhavet utan vid Röda havet.

Negrophilia is not a benovolent attitude towards blacks

I am reading a book called Negrophilia-Avant-Garde Paris and Black Culture in the 1920s by Petrine Archer-Straw.  "Negrophilia" , from the french négrophilie, means a love for black culture.The writer analyzes the development of negrophilia craze from an era of traditional stereotyping of blacks in the nineteenth century to one of modern images influenced by African sculpture and contemporary African American culture.

The fetishism and stereotyping towards black people has been around for centuries and is still maintained in one way or another. Understanding the historical roots and background of the prejudices and all forms of racism paves the way for an approach that would put the issue at the center from the victims perspective.

The historical injustice towards coloured people is of a paramount significance just to be left for historians and  privileged elites. Blacks and the African continent are often portrayed as a single entity despite all the access people have in the so called global age.

The constant association of blacks with music and other emotional expressions need to be taken with a pinch of salt. The very origin of racial hierarchy and the maintenance of it calls for a rational and plausible debate that encourages a humanitarian and holistic view of the world. There is after all only a human race, nothing less , nothing more. Colours are just the manifestations of humanity in its hybrid form. I am therefore against Negrophilia and romanticizing  of black culture by white folks. Negrophilia is not a benovolent attitude towards blacks. I would say to the contrary , it could be malevolent despite the positive intentions.

Remebering my dear Brother Malcom X

Malcolm X has always been my inspiring figure ever since I came across him decades  ago. Thinking about Malcolm and imagining what America would have looked like if he had lived until now, makes me very emotional. I wonder why black leaders should die so young.

 He embodies courage, wisdom and dignity. 50 years have gone since his assassination but his impact has continued to expand across the world. He was not like any other  leader. He was honest and sincere in his approach to  American politics. He walked the talk.He never sold himself to the establishment or adjusted to the system as some brothers did because of economic or political gains.

He cared and gave a voice for the voiceless poor and the wretched of the earth. He talked about the American hypocrisy and the fate of blacks that has  become a nightmare for millions. His eloquence and dignified manner is  unique to humanity.

He advocated  freedom for everybody: by any means necessary, through the ballot or bullet.  There is nothing called bloodless revolution.  His legacy is so poweful and omnipresent.



America has not changed that much in the past 50 years even if we have a black president in the white man´s house where no white woman has been a resident as  a president as yet. That might be an achievement in itself but cosmetic changes are not what we deserve because Obama is serving the American oligarchy.

Cornell West is one of the greatest intellectuals of this century and he describes Malcolm X as the great figure of revolutionary parrhesia in the black prophetic tradition. Malcolm X is unique among the figures in the prophetic tradition to the degree to which he was willing to engage in unintimidated speech in public about white supremacy.

 Some chickens may have come home to roost as Brother Malcolm would have said about violence in Babylon now but advocating non-violence in a violent world is not the way forward as long as those who have "the gun" continue to harass humanity through it.  Check out the links bellow from the black agenda report and Time respectively. Rest in peace, my dear brother, Malcom!

 http://imixwhatilike.org/2015/02/20/malcolmxtributespecial/

http://time.com/3715164/50-years-malcolm-x/

Je nes suis pas Charlie, Je suis Kwame Toure

Många upplever skrivandet som ett bejakande och heligt åtagande. Jag skriver, alltså, finns jag eller jag berättar, alltså, existerar jag. Jag är med andra ord summan av mina berättelser. Man kanske inte dör av att inte få berätta men en långvarig tystnad och ofrivillig monolog är inte sund för själen. I kölvattnet av de hemska dåden i Paris i förra veckan, är det väl angeläget att diskutera yttrandefrihetens gränser och dess värdefulla pris.

Ingen människa ska behöva sätta sitt liv för att ha ventilerat sina tankar och åsikter. Det som hänt i Paris är avskyvärt och fruktansvärt. Det tycks vara en obegriplig och sanslös handling som ingen bör rättfärdiga och berättiga. Det innebär dock inte att jag håller med satirtecknarnas uppfattning eller deras förnedring/kränkning av profeten och muslimer.

Man må ha yttrande, tryck och pressfrihet men det är inte utan någon inskränkning. Det fria ordet är inte hänsynslöst utan tvärtom. Ingen har rätt att förlöjliga religiösa och etniska grupper.  Charlie Hebdo har ägnat sig åt ovannämnda aktiviteter under större delen av de senaste åren trots att muslimer utgör endast 7 % av befolkningen i Frankrike. Det finns ingen logik i den här  oproportionella och snedvridna hackande av en minoritet.

Satirteckning och allt annat så kallat konstnärligt agerande bör fokusera på att kritisera "makten" och inte en redan förtryckt minoritet. Sedan finns också en dubbel moral när det gäller synen på terrorismens offer eftersom offren i Nigeria, Pakistan, Afghanistan, Somalia, Irak, Syrien o.s.v. får knappt någon uppmärksamhet i västerländsk media.

Det råder också en viss skillnad på satirteckningar av Judar och muslimer eftersom man inte får kritisera den förstnämnda gruppen utan att bli straffad men är fritt fram när det gäller andra grupper. Jag är för yttrandefrihet för alla men frihet utan ansvar är ingen frihet utan barbari.

Manifestationen med över en och en halv miljon människor tillsammans med ledare från hela världen i Paris i söndags måste ha varit höjden av all form av hyckleri. Saudiarabiens,Israels,  Egyptens, Turkiets, och andra länders representanter  gick i armkrok till försvar av demokratin, mänskliga rättigheter och yttrandefrihet. Jag är säker på att t.o.m. Gud är arg på denna besynnerliga och skandalösa idioti. undrar vad Frantz Fanon, Kwame Toure och Malcolm X hade sagt om planetens befintliga våldsamma tillstånd. Je  nes  suis pas Charlie, Je suis Kwame.

An improved relationship between Sweden and Eritrea is the only way forward.

Sweden could play a positive role in the Horn of Africa by implementing  a holistic  and a dialogue based approach with all parties involved. A new relationship with the regime in Eritrea is demanded  if the imprisoned Swedish citizen Dawit Isaak is to be released.

Dawit Isaak turned 50 recently, was it  another day of uncertainty and appalling conditions in the cell? No body  really knows if the journalist and the imprisoned Swedish citizen Dawit Isaak is still alive. I ponder a lot  on how his health might be right now - if he still is alive. He has, after all, spent over 25 % of his life in prison.

All imprisonment is destructive to the individual, and in view of the prevailing conditions in Eritrean prisons, I can not imagine how Dawit's physical and mental health has deteriorated. It is seldom  that the regime executes well-known  political prisoners of conscience, but terrible conditions in prisons impair usually prisoners health. The public can not find out where the prisoners are or how they cope, and these  detainees are never  brought to justice.

Media campaigns and silent  diplomacy have  failed, and it is therefore time to change strategy. Debaters in Sweden lack knowledge of Eritrea, and this has impacted the case negatively. The issue has been hijacked by the cultural elite, and Eritreans in Sweden feel marginalized and excluded in the debate about their  country and their  fellow countryman.

Although a peace agreement has been signed  between Eritrea and neighboring Ethiopia, it  is still a very tense situation in Eritrea. The country  strongly  feels threatened by Ethiopia, which has  much more population. All adult Eritreans are  armed and forced into military or national service for an unlimited period of time.

Approximately 200 Eritreans are fleeing the country every day and almost 8000 of them have come to Sweden this year alone. We need a new approach towards the country to find a comprehensive solution. I am against economic sanctions as some advocate, as they affect the long-suffering population more than the government.

Eritrea is one of the few countries in the world that has not held a  national general elections since independence, which  Eritrea gained in 1993 after a  thirty-year  war of liberation against Ethiopia that came to an end  in 1991. Eritrea does not even have a parliament right now. An Arab Spring is not likely to be on the road. Silence and migration  seem to be the Eritrean way of   resistance against the regime at the moment.

Eritrea does not care about its  reputation, unlike neighboring Ethiopia where the Swedish journalists Martin Schibbye and Johan Persson were detained for over a year. It is easier to put pressure on countries that are dependent on Western aid, which Eritrea is not.

The issue of Dawit Isaak should be broadened and put into a  perspective, with an eye for the geo-political and humanitarian aspects. The conflict with Ethiopia overshadows everything else in the Eritrean society. The new Swedish government must take this into consideration. The constant power and water outages, socio-economic and political stagnation combined with a lack of confidence in the future is about to erode Eritrea.

 I am very concerned about the country's current  development. Our dream of a free and an independent Eritrea is turning into a nightmare. Sweden could play a positive role in the Horn of Africa if the government implements  a holistic approach and a dialogue-based relationship with all parties.

I propose the following measures which I believe could  help Dawit Isaak to come home to Gothenburg within the next two years. This is not a quick fix but a long-term project:

- Foreign minister  Margot Wallström (S) visits Eritrea as soon as possible ,with among others, Dawit Isaak's daughter Bethlehem and meet the President of Eritrea.

 - Sweden  opens  an embassy in Asmara.

- The 2 % tax  that we exiled  Eritreans pay, for the  needy and relatives of victims of war in Eritrea, should  be deductible in the tax return in Sweden.

- Afro-Swedes in general and Swedish Eritreans in particular ought to mobilized,  so that they engage in Dawit Isaak's case. The regime listens more to these people than the African Union, European Union, United Nations and the United States.

 - Sweden should also work  to resolve the border dispute between Eritrea and neighboring Ethiopia, which refuses to respect the verdict of the International Boundary Commission.

- Sweden should act  for the  lifting of United Nations`  sanctions against Eritrea.

- The bilateral relationship  between Sweden and Eritrea needs to be strengthened further  more by Swedish participation and commitment to tackle the major socio-economic problems that Eritrea is facing.

 There is no guarantee that these measures would lead to Dawit Isaak's release. But I believe that improved relations between Sweden and Eritrea is the only way forward. Anything else means lost time and wasted resources.

En förbättrad relation mellan Sverige och Eritrea är den enda vägen framåt.

Sverige skulle kunna spela en positiv roll på Afrikas horn om en helhetssyn och dialog med alla parter tillämpas. Om den fängslade svenska medborgaren Dawit Isaak ska släppas fri krävs en ny relation till regimen i Eritrea.
 
Dawit Isaak fyllde 50 år nyligen, var det ännu en dag av ovisshet och vidriga förhållanden i cellen?
Ingen vet egentligen om journalisten och den fängslade svenska medborgaren Dawit Isaak lever. Jag tänker väldigt mycket på hur hans hälsotillstånd skulle kunna vara just nu – om han lever. Han har ju trots allt tillbringat drygt 25 procent av sitt liv i fängelse.

All fängelsevistelse är nedbrytande för individen, och med tanke på de förhållanden som råder i eritreanska fängelser kan jag inte föreställa mig hur Dawits fysiska och psykiska hälsa har försämrats.
Det är sällan som regimen avrättar de kända politiska samvetsfångarna, utan hemska förhållanden i fängelserna försämrar vanligen fångarnas hälsotillstånd. Allmänheten kan inte ta reda på var fångarna finns eller hur de har det, och den här gruppen fångar ställs inte heller inför rätta.

Mediekampanjer och tyst diplomati har misslyckats i Dawit Isaaks fall, och det är därför dags att ändra strategi.
Debattörer i Sverige saknar kunskap om Eritrea, och detta har påverkat fallet negativt. Frågan har kapats av kultureliten, och eritreaner i Sverige känner sig marginaliserade och uteslutna i debatten om sitt land och sin landsman.

Även om ett fredsavtal har slutits mellan Eritrea och grannlandet Etiopien råder fortfarande ett mycket spänt läge i Eritrea. Landet upplever sig starkt hotat av Etiopien, som har mångdubbelt fler invånare.Alla vuxna eritreaner är därför beväpnade och tvingas till militär eller nationell tjänstgöring på obegränsad tid. Ungefär 200 eritreaner flyr från landet varje dag och nästan 8 000 av dem har kommit till Sverige bara i år.

Vi behöver ett nytt förhållningssätt gentemot landet för att hitta en heltäckande lösning.
Jag är emot ekonomiska sanktioner som somliga förespråkar, eftersom de drabbar den hårt prövade befolkningen mer än de styrande.

Eritrea är ett av de få länder i världen som inte har hållit allmänna nationella val sedan självständigheten, som för Eritrea vanns 1993. Fram till 1991 fördes ett trettioårigt befrielsekrig mot Etiopien.
I dagsläget har Eritrea inte ens ett parlament. Någon arabisk vår lär inte vara på väg. Tystnad och flykt tycks vara eritreanernas motstånd mot regimen för tillfället.

Eritrea bryr sig inte om sitt anseende, till skillnad från grannlandet Etiopien där journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson satt fängslade i drygt ett år. Det är lättare att utöva påtryckningar mot länder som är beroende av västerländskt bistånd, vilket Eritrea inte är.

Frågan om Dawit Isaak bör vidgas och sättas i ett bredare perspektiv, med blick för de geopolitiska och humanitära aspekterna.Konflikten med Etiopien överskuggar allting annat i det eritreanska samhället, vilket den nya svenska regeringen måste ta hänsyn till.

De ständiga el- och vattenavbrotten, den socioekonomiska och politiska stagnationen i kombination med avsaknad av framtidstro håller på att urholka Eritrea.
Jag är väldigt bekymrad över landets utveckling. Vår dröm om ett fritt och självständigt Eritrea håller på att förvandlas till en mardröm.

Sverige skulle kunna spela en positiv roll på Afrikas horn om regeringen tillämpar en helhetssyn och en dialogbaserad relation med alla parter.
Jag föreslår följande åtgärder som jag anser kan hjälpa Dawit Isaak att komma hem till Göteborg inom de närmaste två åren. Detta är ingen snabb lösning utan ett långsiktigt arbete:

- Utrikesminister Margot Wallström (S) åker så fort som möjligt till Eritrea tillsammans med bland andra Dawit Isaaks dotter Betlehem och möter Eritreas president.

- Sverige öppnar en ambassad i Asmara.

- Den tvåprocentsskatt som vi exileritreaner betalar till exempelvis behövande och anhöriga till krigsoffer i Eritrea blir avdragsgill i deklarationen i Sverige.

- Afrosvenskar i allmänhet och svenskeritreaner i synnerhet mobilseras så att de engagerar sig i Dawit Isaaks fall. Regimen lyssnar mer på dessa personer än på Afrikanska unionen, Europeiska unionen, FN och USA.

- Sverige arbetar för att lösa gränskonflikten mellan Eritrea och grannlandet Etiopien, som vägrar att respektera domen från den internationella gränskommissionen.

- Sverige agerar också för att FN ska lyfta sanktionerna mot Eritrea.

- Den bilaterala relationen mellan Sverige och Eritrea förstärks ännu mer genom svenskt deltagande och engagemang för att tackla de stora socioekonomiska problem som Eritrea står inför.

Det finns ingen garanti för att dessa åtgärder skulle leda till Dawit Isaaks frisläppande. Men jag tror att en förbättrad relation mellan Sverige och Eritrea är den enda vägen framåt. Allt annat innebär förlorad tid och bortslösade resurser.

Kultureliten har inget samvete

Den Svenska kultureliten har nu börjat kritisera den nya kulturministern Alice Bah Kunke och förklarat henne som en  inkompetent person som inte kan någonting. Expressen är väl inte känd för att  förespråka djupa och utvecklande samtal men Gunilla Brodrej tar  sin trångsynthet i sin kritik av Alice Bah  till helt annan nivå:
http://www.expressen.se/kultur/alice-bah-kuhnke-har-inte-kompetens-nog/.

Jasenko Selimovic är också en annan kulturelit som alltid försvarar etablissemanget och tar sig själv på stort allvar. Han är inte sen på att hänga på drevet mot Alice och Miljöpartiets kulturpolitik.Han skrämmer mig med sin arrogans och Besser-Wisser mentalitet /förhållning.   Jag är inte alls  imponerad av honom.  Kultureliten verkar sakna både  samvete och kompas. 

Vissa av frågorna som ställdes i p1 morgon var visst hypotetiska och jag ser ingen inkompetens i att svara på det sätt som ministern gjorde.Komplexa frågor som rasism i media har inga enkla svar och Alice påpekar också just detta.

Kultureliten i Sverige har försökt att förminska och förlöjliga Alice ända sedan  hon utsågs till kulturminister. Man kan ju klart undra varför det alltid blir så  varje gång en färgad människa blir minister eller får  en betydande post i samhället. Jag vill inte gå in på de teorier som jag har och spekulera i det men jag har en utmaning till alla icke-vita som aspirerar på att bli minister i väst. Jag vill att ni ska avböja all ministerpost gällande kultur, migration, integration och idrott. Varför är dessa poster reserverade just till denna grupp är också en annan fråga som jag har svar på:-).

 Lyssna och döm själv efter att ha lyssnat Alices intervju här:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6000017&playaudio=5120196