VAD ÄR MENINGEN MED ALLTIHOP? LIVETS MENING......

Det är söndag morgon 05:23 och jag har inte kunnat sova sedan 02:45. Jag haft sömn problem på sistone...jag vaknar upp mitt på natten och sedan är det kört att somna om. Jag ska åka till Peru om ett drygt dygn och detta kan klart ha påverkat mitt tillstånd.

Det känns spännade att bryta det invanda och ge sig in på ett nytt liv på andra sidan jordklottet efter att ha vistats här i Sverige i nästan 19 år. Jag kan ändå inte låta bli att fråga mig som Thomas Nagel gjort: "Vad är Meningen Med Alltihop?"

LIVETS MENING är mycket kopplad till DÖDENS MENING. Meningslösheten i tillvaron är en förutsättning för vår existens . Enligt forskare krävs det en god familj, goda vänner, god hälsa, bra bostad och meningsfullt arbete och avkopplande fritid för att uppnå känslan av LYCKA :-). Faktum kvarstår dock att vi är långt ifrån lyckliga. Thomas Nagel skriver:

"Kanske har du någon gång tänkt att ingenting egetligen betyder något, för om tvåhundra år kommer vi alla att vara döda. Detta är en underlig tanke för det är alls inte uppenbart varför det faktum att vi kommer att vara döda om tvåhundra år skulle implicera att ingenting som vi gör nu egentligen betyder något.

Tanken tycks vara den att vi befinner oss i en sorts vild jakt där vi försöker nå våra mål och skapa något med våra liv, och detta bara är meningsfullt om det vi uppnår kommer att vara beständigt - och det kommer det inte att vara. Även om du skapar ett storslaget litterärt verk som man fortsätter att läsa i tusentals år, så kommer en dag solsystemet att svalna av eller universium att gå ner i varv eller kollapsa så att alla spår av din prestation försvinner. I vilket fall som helst så kan vi inte ens hoppas på en bråkdel av denna sorts odödlighet. Om det fins någon poäng med allt vi gör, så måste vi hitta den i våra egna liv.

Vad är det som är så svårt med det? Du kan förklara meningen med det mesta som du gör. Du arbetar för att tjäna pengar och försörja dig och kanske din familj. Du äter för att du är hungrig, sover på grund av att du är trött, tar enpromenad eller ringer upp en vän för att du känner för det, läser tidningen för att ta reda på vad som händer i världen. Om du inte gjorde någonting av detta så skulle du ha det trist, så vilket är problemet?

Problemet är att även om det mesta , stort som smått, som vi gör i våra liv kan rättfärdigas eller förklaras, så kan ingen av dessa förklaringar förklara meningen med livet som helhet. Den helhet som alla dessa aktiviteter, framgångar och misslyckanden, strävanden och besvikelser är delar av. Om du tänker på alltihop, så tycks det finnas någon mening med det. Utifrån betraktat skulle det inte ha haft någon betydelse om du aldrig hade funnits till; och efter det att du slutat existera, kommer det inte att ha någon betydelse att du har existerat.

Självfallet betyder din existens något för andra människor - dina föräldrar och andra som bryr sig om dig - men som helhet saknar även deras liv mening, så i slutändan har det ingen betydelse att du betyder något för dem. , och de betyder något för dig vilket kanske ger dig en känsla av att ditt liv betyder något. Men vad ni gör är egentligen bara att så att säga klia varandra på ryggen. Förutsatt att någon människa existerar så har hon behov och intressen som gör att vissa ting och människor i hans liv betyder något för honom. Men ALLTIHOP, helheten, betyder ingenting.

Men har det någon betydelse att det inte betyder någonting? " Än sen då?" kanske du säger. "Det räcker att det betyder något om jag hinner fram till stationen innan mitt tåg gått, eller om jag kommit ihåg att mata katterna. Det är allt jag behöver för att stå ut". Detta är ett helt godtagbart svar, men det fungerar bara så länge du verkligen kan låta bli att sträva efternågot högre och fråga vad meningen är med alltihop. För när du väl en gång gör det, då öppnar du dig för möjligheten att ditt liv saknar mening.

Tanken att du kommer att vara död om tvåhundra år är bara ett sätt att se ditt eget liv i ett större sammanhang, så att små ting inuti det framstår som otillräckliga och lämnar en större fråga obesvarad. Men om ditt liv som helhet verkligen hade mening i förhållande till något större? Skulle det betyda att det trots allt inte var meningslöst?

Det finns många sätt varpå ditt liv kan sägas ha en vidare mening. Du kanske tillhör en politisk eller social rörelse som har förändrat världen till det bättre, till förmån för framtida generationer. Eller du kanske bara hjälper till med att ge dina barn och efterkommande ett gott liv. Eller så kanske ditt liv anses få mening i ett religiöst sammanhang så att din tid på jorden bara var en förberedelse för en evighet i direkt kontakt med Gud.

Jag har redan pekat på vilket problemet är med de typer av mening som är beroende av andra personer i en avlägsen framtid. Om ens liv har mening som en del av något större, så kan man fortfarande fråga om detta större sammanhang: Vad är meningen med det? Antingen finns det ett svar i termer av något so är större, eller också finns det inte det.

Om det finns det, så bara upprepas frågan. Om det inte finns någon sådan mening, då har vårt sökande efter en mening slutat med något som saknar mening. Men om denna meningslöshet är acceptabel för det större som våra liv är del av , hur kommer det sig att det inte är acceptabelt för våra liv som helhet? Varför kan inte få vara meningslösa? Om det inte är acceptabelt där, hur kommer det sig att det är acceptabelt när vi ser på det större sammanhanget? Varför behöver vi inte fortsätta fråga: "Men vad är meningen med det?" (historien, artens fortlevnad eller vad som helst).

Det är lite annorlunda om man hänvisar till en religiös mening med livet. Om du tror att ditt liv får mening genom att du uppfyller Guds avsikt och möter Honom i evigheten, då tycks det inte på sin plats att fråga: "Och vad är meningen med det?". Det antas vara något som har mening i sig, och som inte kan få sin betydelse utifrån. Men detta leder till andra problem.

Tanken på en Gud tycks vara tanken på något som kan förklara allting annat, utan att själv behöva förklaras. Men det är mycket att förstå hur det detskulle kunna finnasnågot sådant. Om vi frågar "Varför är världen sådan den är?" och får ett religiöst svar, hur kan vi då hindras från att fråga "Och varför är det sant?". Vilket sorts svar skulle en gång för alla sätta stopp för dina frågor om "Varför?". Och om du kan sluta fråga när du fått ett religiöst svar, varför kunde du inte slutat tidigare?

Samma problem tycks uppstå om Gud och Hans avsikter ges som den yttersta förklaringen till meningen och värdet hos våra liv. Tanken att våra liv uppfyller Guds avsikter är tänkt att ge mening åt dem på ett sätt som gör ytterligare mening överflödig. Det är inte täkt att man skall fråga "Vad är meningen med Gud?". Och inte heller "Hur kan Gud förklaras?".

Mitt problem när det gäller den roll Gud spelar som yttersta förklaring består i att jag inte är säker på att jag förstår själva tanken. Kan det verkligen finnas något som ger mening åt allting annat genom att i sig innefatta allt, och och som självt inte kan eller behöver ha någon mening? Någonting vars mening man inte kan ifrågasätta utifrån på grund av att det inte finns någonting utanför?

Om Gud är tänkt att ge en mening åt våra liv som vi inte förstår, så är det inte mycket till tröst. Gud som den yttersta rättfärdiggöraren kanske, liksom Gud som den yttersta förklaringen, är ett obegripligt svar på en fråga som vi inte kan undkomma. Men å andra sidan är kasnke just det meningen. Jag kanske bara inte förstår religiösa idéer. Kanske går tron på Gud ut på att universium är begripligt, men inte för oss.

Låt oss lägga den frågan åt sidan och återvända till det mänskliga livets småskaliga dimensioner. Även om livet so helhet är meninslöst, så kanske det inte är något att bekymra sig över. Vi kanske kan medge det och ändå fortsätta som förut. Det gäller bara att hålla sig till det näraliggande och nöja sig med motiveringar inom sitt eget och sina medmäniskors liv. Om du någonsin ställer dig frågan "Men vad är meningen med att leva?" - att leva just det liv du lever, som student, bartender eller vad du nu råkar vara - så svarar du : "Det finns ingen mening. Det skulle inte spela någon roll om jag inteexisterade alls, eller om jag inte brydde mig om någonting. men nu gör jag det, och så är det med den saken".

Vissa människor tycker detta är en fullt tillfredsställande inställning. Andra tycker den är deprimerande, men oundviklig. Problemet är delvis det att vi har en obotlig tendens att ta oss själva på så stort allvar. Vi vill betyda något för oss själva betraktade "utifrån". Om våra liv som helhet tycks meningslösa, då är en del av oss otillfredsställd - den del som jämt och ständigt tittar oss över axeln och ser efter vad vi gör.

Det är många mänskliga ansträngningar, särskilt sådana som tjänar större projekt och inte bara välbefinnande och överlevnad, som får sin näring av en känsla av betydelse. En känsla av att det du gör inte bara betyder något för dig, utan har en vidare betydelse. Om vi måste ge upp dessa tankar riskerar vi att förlora vinden i våra segel.

Om livet inte är verkligt, om livet inte är något betydelsefullt och graven är dess mål, då kanske det är löjligt av oss att ta oss själva på ett stort allvar.

Om vi å andra sidan inte kan låta bli att ta oss själva på så stort allvar, då kanske vi måste stå ut med att vara löjliga.

Livet kanske inte bara är menigslöst, utan också absurt".